Scener ur ett samboskap pt14.

Häromkvällen låg vi i sängen med våra laptops, som vanligt. Plötsligt säger Rutger:
- Hm!
Han låter förvånad på rösten. Jag ser att han är inne på wikipedia och funderar på ifall jag verkligen vill fråga. Det kan nämligen komma precis vad som helst. Något om kvantmekanik, genmutationer eller MMA. Men nyfikenheten tar över.
F: - Vad?
R: - Kolla på den här bilden.

F: - Ja, det är ju hon. Som är med i massa farser. Tänker på löständer och "skojsiga" dialekter när jag ser henne.
R: - Ja, men det är inte det jag menar. Fotografen, det är ju Tore från FC Z.
F: - Öh, va?
R: - Jamen kolla i spegeln!

Jag kisar och försöker urskilja nåt. Alltså man ser ju att det står en person med en kamera där, men huruvida det är den gänglige Tore från dokusåpan FC Z som sändes för 6 år sedan - det kan jag faktiskt inte se.



F: - Äh, det är väl bara nån random snubbe. Du överanalyserar.
R: - Nej men det ÄR säkert han! Hur kan jag ta reda på det här?
Hans blick far över skärmen medans han scrollar. Han hittar wikipedianamnet på den som laddat upp bilden och går in på dennes sida för att se vad han laddat upp mer än denna bild. Om det är enbart poster om fysik och FC Z skulle det helt klart stärka Rulles case. Men det är en blandning som skulle kunna tillhöra vem som helst. Så han fortsätter med att googla på wikipediaanvändarnamnet + Tore. Mitt i prick. En post på forumet Flashback bekräftar att användaren faktiskt är Tore.

=

Det är ju creepy! Vad har han för jävla CSI-ögon?! Visst, när man VET det syns det ju att det är han. Men att från ingenstans plocka fram Tore från FC Z när man kolla på en bild på farsdrottningen Annika Andersson - det är bara sjukt. Inte ens hans egen mamma skulle reagera på att han var med på den där bilden.

Men det här är ju bra för mig att veta. Om jag gör nåt jag inte borde eller ljuger om var jag är - hamna för fan inte på någon bild. Inte ens i en reflektion på en kaffekanna bakom systrarna Graaf. Rulle will find it and Rulle will syna min bluff.

Sällskapsspelsrelaterade uppbrott.

Cho bre! Nu är jag tillbaka i Solna. Mycket har hänt på en vecka.

• Midsommarfirande. Det var precis som vanligt: allsång, massa god mat, alkohol, släkthäng. Längtar redan till nästa år. Jag och Riffo tog med hans berömda cheesecake, som förstås försvann på ett kick. Efter att man ätit den smakar alla andra cheesecakes som jord med grus. I övrigt fanns all midsommarmat man kan tänka sig och all sprit också. Jag och mina något yngre kusiner tyckte att sånghäftet behövde uppdateras till nästa år, så vi har tagit på oss att föra in 2000-talet i det. Som det är nu är den nyaste låten däri från typ -90. Och det är ganska mycket same same. Men nästa år får Rönnerdahl och Arja Saijonmaa trängas med 50 cent, Rihanna och Snook. Lovar att filma när 50+arna börar rappa!
  
  
  Jag och Rippe på midsommarafton
  
  
• Sällskapsspelande. Många timmars sällskapsspelande blev det... Mest TP. En ny sort där man förutom frågedelen också ska satsa pengar på ifall man tror att den som ska svara kommer svara rätt eller fel. Det kan lägga grunden till härliga gräl när man synar personen upp och ner för att till sist skjuta över hela sin hög med marker till "FEL". Sorry darling, tror inte du kan något om Danmarks geografi! Sällskapsspelsrelaterade uppbrott lär explodera när det här TP't börjar fylla butikshyllorna.
  
• Tränande. Ja, faktiskt. Tränade varje dag i Västerås. Sprang i spåret och provade gymmet som brorsan/hans sambo har i bostadsrättsföreningen. Jäääklar vad fint det var! Sjukligt avis. Men ja ja, vi har faktiskt... ett bibliotek i vår BRF! (Sen att "biblioteket" är en liten skubb där folk hivar in sina sönderlästa Guillou's, det behöver man inte nämna.)
• FYLLA ÅR! Ja, det är sant! Jag vet, jag fyllde ju nyss 25. Så jävla nyss att jag inte riktigt hunnit bo in mig. Det känns som att flytta redan innan jag hunnit packa upp tandborsten. Så jag körde en klassiker, fyllde 25 igen. Eftersom jag och Riff har dåligt med pengar i sommar har vi sagt att vi ska strunta i presenter i sak-form for now. Jag fick dock i present att bestämma allt under hela dagen. Det gjorde jag jävligt bra, om jag får säga det själv. Jag bestämde att Riket skulle diska och laga min favoriträtt (canneloni med spenat och 3 sorters ost), att vi skulle kolla på Breaking bad, att vi skulle dricka öl, att vi skulle köpa godis. Jag var en grymt bra diktator.
• Sommar i p1 har börjat. Tipsa gärna om vad man inte bör missa! Själv tänker jag lyssna på: Sylvia Schwaag Serger, Dilsa Demirbag-Sten, Sara Stridsberg, Patrik Sjöberg, Leif GW och Daniel Adams-Ray. Men är förstås öppen för förslag.
  

Nu ska jag fortsätta jobba. Även om jag egentligen bara missade 2 jobbdagar, känns det som betydligt mer. Nu ska jag dyka ner i vintagehögen och sortera, fotografera, beskriva. Puss på er, hoppas ni hade en lika fin midsommar som jag.

Västra aros

Wohoooooo! Äntligen ska jag åka till Västerås!!! Är så pepp att jag bara vill skutta runt och kasta grejer omkring mig!

Att någon kan bli så glad över att åka till Västerås kan verka osannolikt och kanske t o m lögnaktigt. Men jag har ju min älskade familj och en hel hop vänner där. Pga arbete och dåligt med pengar har jag inte kunnat åka dit sen.. februari tror jag det var senast. Det känns dumt att det går så lång tid när de bara finns 45 minuter bort med tåg, men så är det i alla fall. Nu blir det 5 dagars hängande med människorna jag är allra bekvämast med. Staden där jag kan gå runt och faktiskt ha minnen från de olika platserna (eller ja, det har jag väl här också, men mer av typen: "där köpte jag en knippe broccoli förra veckan" istället för "där lärde jag mig cykla".)

Vi kommer spela sällskapsspel, käka middag, fika, springa, gå i affärer och ha ett hejdundrande släktkalas på midsommar. På söndag fyller jag dessutom år! Peppad som få. Hoppas ni får en grym midsommar allihopa. Ses här igen efter helgen för avrapporterande.

Och justja, ordrar lagda på vintagesmulor.se 22-24 juni kommer skickas 27 juni. :) Kram!

50% rabatt - bara idag!

Är det en vanlig dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är Vintagesmulor.se’s födelsedag, hurra hurra hurra!

Det firar vi genom vår största rea någonsin: 50% rabatt på ALLT! Erbjudandet skickades ut imorse med nyhetsbrevet, så rean har redan pågått några timmar. Om en timme läggs erbjudandet upp på förstasidan i shoppen, så vill du ha bästa möjliga utgångsläge är det dags att kila in i shoppen direkt.

Rean gäller bara idag (fram till 00.00) och för att ta del av den anger du koden hurra i kassan.

vintagesmulor.se

Kram och tack för det här året! :)

Mamma till en 1-åring.

Imorgon är det exakt ett år sedan jag slog upp (herregud, jag skrev "öpp" först, nu börjar kanske det här dialektala skrivsättet börjar gå för långt?) de ettor-och-nollor-baserade dörrarna till vintagesmulor.se. Jag var så stolt och så rädd. Det låter kanske tramsigt, men jag hade jobbat på den rätt jäkla länge. Först jobbade jag i ett år på en shop som aldrig blev av. Jag hann lägga in hundratals produkter i den shoppen, som jag till sist blev tvungen att bara lämna eftersom de som skulle sköta den aldrig kom till skott. Där förlorade jag OTROLIGT många arbetstimmar och en del av gnistan också. Men jag ville inte ge upp utan att ens ha testat på webshoplivet (den första shoppen blev aldrig ens öppnad - och tur var det, den var tokbuggig). På något vis snubblade jag över Wikinggruppen och det är en av mina bästa snubblingar förutom vurpan i den internetvrå där jag ramlade rätt på Rulle.

Jag, Rulle och designern på Wikinggruppen jobbade på designen uti minsta detalj. Bara en sån sak som att välja teckensnitt tog timmar. Det var mail och förslag fram och tillbaka, tills skalet äntligen var klart. Då var det "bara" att fylla på varor som gällde. Jag ville absolut inte öppna en halvfull shop. Det jag tycker saknas i andra vintage-webshoppar (främst de svenska) är ett brett utbud. De har typ 10 klänningar, 7 väskor och 2 kjolar. Man vill ju att det ska vara som när man går in i en välfylld fysisk butik. Inte tomma galgar. Jag satte som mål att lägga in 1000 unika produkter före öppnandet. Jag gick upp klockan 7 varje morgon, hämtade en 70-literslåda full med väskor, halsband, klänningar, kjolar, blusar mm och satte igång.

• Fotografera
• Redigera bilder
• Ge artikelnummer
• Undersöka varan noga
  
• Skriva beskrivning
• Ta mått
• Lägga in produkten i shoppen
• Placera den rätt i lagret
• Börja om med nästa vara

Plötsligt förstod jag varför de flesta shoppar bara har några få varor - gud, vilken TID det tar bara att lägga in en enda produkt. Jag stretade vidare som i en dimma. Pratade artikelnummer i sömnen och jobbade som en robot. Upp, jobba 16 timmar, sova. Jag var nog inte speciellt rolig då för mina vänner/min familj och framförallt inte för Rulle. Jag har för mig att jag var uppe i 900 produkter när jag bestämde mig för att näe, nu kör vi! 20 juni skulle jag testköra för att se så att allt fungerade ordentligt, 21 juni skulle jag öppna. Men min mamma råkade läcka länken i någon minut den 20 juni. Och det ledde till en order på nästan 1000:-. Ganska grymt att få en sån order redan innan man öppnat.

21 juni. Jag tog tre djupa andetag. Sen pekade jag om domänen och pumpade ut länken överallt. Satt och kollade i adminpanelen på besökarna som strömmade in. Telefonen ringde med folk som lyckönskade (de som visste hur mycket och länge jag jobbat med shoppen). Och i just den stunden var det värt alla uppoffringar och allt strul, allt slit och all ångest.

Jag vet att jag inte skriver mycket om det här i bloggen, men att driva eget företag är till 30% ren och skär ångest. Det är rädslan för konkurs, det är stress över ekonomi, det är ett ständigt ifrågasättande:
- Gör jag rätt?
Det är snabba och långsamma beslut helt utan facit. Med bara tystnad till svar på alla frågor. Ingen att gömma sig bakom, varje misslyckande har bara en enda ansvarig - jag. Det är brev från Skatteverket på hallmattan, det är moms som ska deklareras, det är skatt som ska betalas. Det är tvekan, det är självkritik, det är orättvisa jämförelser. Det är ångest.

Usch. Det låter ju hemskt när man säger det så. Och vissa dagar önskar jag att jag vore löneslav på ett jobb där jag blev tillsagd: "gör A, B och C" och bara kunde smälta in i mängden. Men de dagarna är få. För det passar inte mig. Det är absolut inget fel på det, men det passar inte mig. Jag lever för de ångestfria 70%:en av företagandet. När man kan göra vad man vill. Vad man vill! Jag kan starta fler företag, jag kan lägga ner det här, jag kan ändra inriktning. Jag kan ringa vem som helst och representera mitt företag och jag kan säga vad som helst. Ingen kommer skälla ut mig eller undra vad jag håller på med. Okej, nu låter det som att jag älskar företagandet för att jag kan busringa och så är det inte riktigt.

Men jag älskar verkligen att ha mandat att genomföra vilka projekt jag vill. Jag älskar att få mail från nöjda kunder och veta att deras nöjdhet till 100% beror på mig. Jag älskar att veta att allt det jag har, hur litet det än må vara, har jag byggt själv. Jag älskar att jag nu kan säga: "Jag är egenföretagare" och låta som att jag vet vad jag håller på med. För nu gör jag fan det. Nästa år kommer säga hur det ska gå för Vintagesmulor och mig, 2 år brukar kunna säga en del om vart företaget är på väg. Än så länge ser det lovande ut och det är förstås tack vare er. Alla kunder, alla bloggläsare, alla som kommenterar på Facebook och Twitter.

1 år.
215 kunder (den som återkommit flest gånger har lagt 16 ordrar!)
500 fina vintagekläder som bytt ägare.

Tack för det här året allihopa! Nu kör vi igen. Min lilla ett-åring har lärt sig stå, nu är det dags att springa marathon-lopp.



PS: Imorgon blir det givetvis ett fett födelsedagsfirande! Håll koll i din mail, på Facebook eller här på bloggen för ett riktigt fett erbjudande. Du kommer inte vilja missa det. DS

Jättekoppen och ringaren

Häromveckan hade Rocke sönder min favoritkopp. Den var hysteriskt ful, i brunorange med älvor runt om. Men så himla skön att dricka ur! Han påstår att jag hade sönder den, och jag önskar att det vore sant, för i så fall kan jag flytta saker med tankekraft. Och det låter ju faktiskt mer troligt att jag, med tankekraft från soffan, slog sönder örat, än att R hade sönder det när han stod där och "organiserade" disken. Absolut.

Har i alla fall varit på jakt efter en ersättningskopp. Har kikat på 5-6 loppisar och second hand-affärer utan att hitta något acceptabelt. Så strosade jag runt i en skräpaffä... förlåt, en lågprisaffär. Och där stod den. Snyggt rundad, blank och framförallt - ENORM! (Jag pratar fortfarande om en kopp hörru.) 20 spänn, som hittat. När jag kom hem för att visa mitt fynd stirrade R bara.
- Det där är väl ingen kopp, det är ju nån slags soppskål!

Sen tvingade han mig att mäta hur mycket den rymde. 0,7 liter. Perfekt, då behöver man bara fylla på den 3-4 ggr per dag.

Jättekoppen stoltserar bredvid R's lilla fjantkopp

Minns ni förresten att jag skrev förut om Rilles problem med ord? Att han bara kastar ur sig någonting deskriptivt om föremålet han söker, istället för att tänka i en halv sekund och inse vad det heter. Dessa är ständigt återkommande:

• Ringaren (telefonen)
• Pekaren (fjärrkontrollen)
• Springarmbandet (gps-klocka för löpning)

Bubblare:

• Datorsnöret (USB-sladd)
• Klämmaren (häftapparat)

....

Trevlig helg på er! :*

Sånt man inte köper ens på rea.

Lite malaria har väl ingen dött av?

Toodles små duvor!

I helgen var jag på mitt livs första joggingdejt. Jag och Rass åkte ut till en kompis som bor på Ekerö med syftet att springa tillsammans alla tre. Och jag var skitpepp! Mitt 14-åriga goth-jag, ständigt skolkande från idrottslektionerna, undrar vad fan som hände?
- Det är en del mygg, sa kompisen innan vi gav oss ut i spåret. Vi rollade oss med lite "Dö, myggjävlar, DÖ!" eller vad medlet nu kan ha hetat. Jaja, lite mygg har ingen dött av (förutom den miljon som dör av malaria varje år då). Draperade i spandex hurtade vi iväg in i skogen. Och plötsligt var mitt lila linne gråsvart. De var ÖVERALLT! Och de var hur många som helst, har aldrig sett så mycket mygg! På ett sätt var det bra, för då sprang man utav bara helvete. Sprang i panik. Vid ett tillfälle gick mitt skosnöre upp. Jag böjde mig ner för att knyta det. Och plötsligt såg jag ut så här, fast med mygg istället för bin (och med skräck i blick istället för den där nöjda minen):


Jag utvecklade en egen springstil, till stort nöje för Rappe som sprang bakom mig. Hela tiden vevade jag med armar och händer runt ansiktet. I 6 km. Vi sprang genom ett naturreservat och det var himla fint. Önskar bara att myggen kunde varit någon annanstans.

Efter avslutad runda spontanåkte vi till en badplats och tog ett dopp - årets första! - och vattnet var jätteskönt! Därefter hem till kompisen och duscha. Ricke fick börja sätta ihop hennes sprillans nya Webergrill, hon och jag satte oss och sippade på varsitt glas vin. Arbetsfördelning när den är som bäst.





Kompisen hade köpt soja-choritzo till mig, som jag inte testat tidigare. Jäklar vad gott det var! Sommarens favomat, helt klart. Till det hade hon gjort en fantastisk potatissallad med äpple i. Och senare fick vi hemmagjord rabarberpaj med maräng. När vi var på väg hem på kvällen kändes det som att jag varit på semester i en vecka ungefär. Inte bara pga de 30 myggbetten jag ådragit mig, nej, mest på grund av den där avslappningen i kroppen som bara sol, bad, grill och lantluft kan ge. Ah, underbart!

Det händer förresten mycket skoj nästa vecka, både business-relaterat och privat. Mer info om det kommer, håll koll i bloggen! :)

Kram!

Hämnden.

För någon vecka sedan skrev jag om anti-priset jag borde få för att jag övergav min pojkvän när han blev magsjuk. Hade jag trott på karma hade denna verkligen gjort sitt jobb eftersom JAG blev sjuk så fort jag återvände hem. Halsen svullnade igen, att svälja var som att trycka ett rivjärn mot ett öppet sår och hostan gjorde givetvis den också entré. Jahapp. Genom feberdimman befallde jag Reggie att sticka till sina föräldrar. Så där låg jag, dödssjuk (jooo, så kändes det faktiskt) och övergiven. KARMA! Han handlade dock soppa och glass åt mig innan han stack.

Så varför sa jag åt honom att sticka då? Vår lägenhet lämpar sig inte för sjukdom. Om man är en person som är ensam och sjuk fungerar det. Men om en är frisk och en är sjuk eller om båda är sjuka - då är den ett helvete. Hade vi haft en lägenhet med mer än 1 rum hade det gått bra:

• Vid en frisk/en sjuk: Har man flera rum kan man ju liksom stänga in den sjuke i ett av dem och sedan pendla dit med jämna mellanrum med glass, kalla handdukar och dvd-byte. Det gynnar både sjuk-parten (som blir ompysslad då och då, men ändå får vara ifred och vila) och frisk-parten (som kan leva sitt liv som vanligt, men ändå får känna sig som en fin och god människa).
• Vid båda sjuka: Kan man ändå dela på sig (en i soffan/en i sängen) så att man inte väcker varandra när den ene ÄNTLIGEN lyckats somna och den andre just då hamnat i febersvettningar och hostattacker.

I vår lägenhet finns det ju en bäddsoffa och en stol som enda sittmöjligheter. Om en person är sjuk och måste ligga i sängen några dagar är den andra personen hänvisad till stolsittning. TV:n ser man inte riktigt därifrån så något tv-tittande blir det inte tal om. Det känns som en plågsam vitrysk kortfilm: en person sängliggandes med hosta. Den andra sittande på en trästol, stirrandes ut i luften.

Nej, vår lägenhet är ingen ideal plats för sjukdom. Men det är ju himla skönt att man inte behöver bry sig om det så ofta.

Bild från i söndags, när jag var på kalas!

Idag ska jag på mat-event som LivingGreen håller i. Man får vin och info om rawfood och annat sköj! Och allt är givetvis grönt och eko. Lövs it! Kram på er, hoppas ni också blir bjudna på vin idag.