Hetsätande humla och post Posten.

Tänk så mycket lättare allt blir. Så fort solen tittar fram. Eller som senaste veckan - så fort solen rå-glor. Haru ingen tv hemma eller, va, solen!? Så mycket lättare allt blir. Syret går djupare ner i lungorna och utomhus känns mer öppet. Som en plats att samlas på, istället för en transportsträcka. Vid vecket mellan gata och trottar ligger gruset inte ens kvar längre. Igår gick jag förbi en humla som låg på marken och vältrade sig i nåt grönt jox som trillat ner i MÄNGDER från träden. Han hetsåt verkligen! Jag petade honom lite åt sidan så att han inte skulle bli överkörd av någon cykel. Han märkte mig inte ens. När jag gick samma väg tillbaka 2 timmar senare låg han kvar! Eller ja, på andra sidan gatan. Fortfarande ätandes. Tjockis! skrek jag. Inte. You go to TOWN on that maddafackin nature sheeit! skrek jag. Inte.

Jag kollade på honom, garvade lite och gick vidare.

Vädret då. Så trivialt och svennigt att bry sig om sånt! Men jag kan inte hjälpa det, jag knarkar ljus och sol. Som alla andra bleka svennar. Fast för bara några år sen var solen min fiende. Inte för att jag var svårt gotisk (well, det var inte huvudorsaken i alla fall), utan för att jag jobbade natt. 22-05.45 ägde Posten min själ och mina händer. Jag tryckte på knappar på stora maskiner, skötte robotar (de ser inte ut som de gör i ditt huvud just nu, jag lovar), lyfte blå lådor och sorterade post förstås.

Vissa kvällar önskade jag att jag skulle bli påkörd så jag slapp gå dit. Men ibland önskade jag mig bara magsjuka. Äh, nu ska jag inte vara sån! Jag kan faktiskt sakna vissa delar ibland, nu när jag inte jobbar där längre (post Posten). Känslan varje morgon av att bli klar med något. Och känslan när alla hjälptes åt och jobbade för samma mål (hemgång!).

När det blev sommar kom alla sommarjobbare. Som förlorade söner tillbaka från kriget. Från hela landet, från alla möjliga utbildningar, kom de. Tillbaka till gruvan ett par månader varje år. För min del innebar det även en slags släktträff. Kusin, svägerska, syskon, ex, pappa satt på rad och sorterade. Min mamma och pappa träffades faktiskt på Posten. Så jag har Posten att tacka för att jag finns, kan man säga. Fast vi låter bli att göra det va?

Kom ihåg att inte jobba ihjäl er nu. Ut och njut! Med en filt och en bok och kanske någons hand att hålla i. (Fast när solen går i moln tycker jag ni ska smita in till datorn och kika på VintageSmulor's auktioner.)

Här är förresten en bild jag gjort till webshoppen. Har kladdat lite på ett foto alltså:


Puss och hej!