Jag kollar upp och ser en kille som står med ett GIGANTISKT paket. Alltså ett riktigt paket, inslaget i brunpapper. Jag förstår inte ens hur han fått på det på tåget, det är säkert 2 meter långt och 1 meter högt (fortfarande alltså ett riktigt paket). Och jag undrar nyfiket vad som finns däri. När han börjar prata i telefonen blir jag tvungen att tjuvlyssna lite. Vilket inte är så svårt när man sitter/står ihopträngda i en tyst liten metallkorv.
- Tja, läget? ... Jorå, är på väg hem. Har med mig Johans tavla från Liljevalchs. ... Ja, han ville ha hem den så jag tog med den. Vad gör du då?
Det här reagerar jag på med BESTÖRTNING! Av flera olika anledningar.
- Om jag hade tagit med mig Johans gigantiska tavla på ett tåg i fredagsrusningstid och jag sedan pratat med en annan vän i telefonen - då hade tavlan varit det enda samtalsämnet. Tavlan och vilken fantastisk vän jag är som släpar på Johans jävla tavla.
- Jag skulle nämna minst 8 ggr att tavlan är gigantisk. Gigantisk!
- Hur har Johan ens mage att be sin kompis om en dylik tjänst? Visste killen på tåget om tavlans storlek när han gick med på att ta med den? För om någon vän ringt mig och frågat om jag kunde ta med mig en tavla skulle jag nog sagt ja. Visst, det är jobbigt att släpa en tavla (och då tänker jag ändå på en tavla i typ storlek 30 x 50 cm) men vad gör man inte för en kompis? Hade jag då kommit och märkt att det inte var en tavla så mycket som en inslagen dörr - well... Jag hade inte stått på tåget mellan Stockholm och Uppsala med den, så mycket kan jag säga.
- Har Johan verkligen varit snäll nog för att kunna kräva in tjänsten: "släpa ett pingisbord i rusningstrafik mellan Stockholm och uppsala"? KAN man överhuvudtaget vara så snäll?
Tilläggas ska också att killen inte ens hoppade av i Uppsala, utan fortsatte vidare på tåget uppåt i landet. Hur långt skulle han åka med jättetavlan egentligen?! Han var ju tvungen att stå vid den hela tiden och ursäktande nicka åt alla som fick klämma sig förbi.
Nej du Johan. Det här (ut)nyttjandet av vänner ställer jag mig VÄLDIGT tveksam till.
- Kan du ta med min tavla..?
Inlägg
3 kommentarer:
OJ.
Jag som försiktigt bad dig - tänkte be dig? - om hjälp att bära eller draga bara några av mina tavlor de 100 meter som taxin inte kunde köra på väg till min uställning i Stockholm! Det löste sig ändå, men ojoj, tvåmeterstavla i metallkorv? Där ligger man i lä.
Haha så bra! Vilka observationer du gör i kollektivtrafiken! Jag som mest sover... Måste börja lyssna mer på vad folk håller på med!
Afiori: Jag är inte pricinipiellt emot att hjälpa folk med tavlor, det får du inte tro! Men när de är pingisbordsstorlek vill jag inte släpa med dem över halva Sverige på ett tåg i rusningstrafik... :) Det är allt!
Amanda: Haha, ja, du får hålla dig vaken och rapportera om vad folk släpar med sig för knasigheter.
Skicka en kommentar