Guldhuvudet och faran med ögonkontakt.

Jag har själv kommit på bildgåtan! No thanks to you. ;D Det är ju Guldhuvudet, mitt allra bästaste, favoritvintage-märke.





Guldhuvudet verkar vara lite av en myt på nåt sätt. Har googlat sönder mig men bara hittat samma frågor som jag själv ställer - nämligen: vad var Guldhuvudet? Det är bara massa frågetecken. När fanns de? Finns de fortfarande? Vilka låg bakom det? Etc etc etc. Jag är fast besluten att ta reda på lite svar, för alla mina favoritväskor är från Guldhuvudet. Och i övrigt kan jag bara säga, ser du en Guldhuvudetväska på second hand - köp. De har helt sjuk kvalitet och underbar design! Jag har några väskor ute nu, som är Guldhuvudet förstås, KLICK!





Och dagens verklighetsrant blir en riktig klassiker: de som står och säljer crap (mobilabonnemang och sånt) utanför kassorna vid storköp. De står förstås där så att man inte KAN undvika dem, inte om man vill betala för sina varor i alla fall. Igår var jag med om en sån grej, rätt obehaglig faktiskt. Det stod en ung man och en ung kvinna och försökte pracka på stackars pensionärer värdelösa 3-abonnemang, men just när jag gick förbi var de helt sysslolösa. Läskigt. Som tur var hade jag hörlurar på mig och som extra säkerhetsåtgärd tog jag upp min mobil och låtsades smsa. Både öron och ögon upptagna alltså, ha! Försök stånga dig igenom den muren, Mr Försäljare. Han sa Hallå! Jag ignorerade. Då började han skrika HALLÅ! HALLÅ! HALLÅ!

Det hela påminde mig om en episod som hände när jag var liten. Jag och mina bästa kompisar hade klätt ut oss till påskkärringar och sprang sockerhöga runt i kvarteret och tiggde godis och lämnade ut små fula teckningar som tack. Ja, det var påsk alltså. Vid en dörr var det ingen som öppnade. Men vi såg att det var någon där, för de hade sånt där glas bredvid dörren och där såg vi en suddig kontur av en människa. Så vi ringde på. Och ringde. Och ringde. Och ringde. Och ringde. Och ringde. Vi tänkte att han kanske inte hört? Så vi ringde. Och ringde. Och ringde. I efterhand förstår jag inte hur han hade sinnesnärvaron att inte slita upp dörren och skrika: JAG HAR INGET GODIS, LÅT MIG VARA!!!! Men vi är ändå ursäktade tycker jag, för vi var barn. Vi fortsatte inte för att bryta ner honom psykiskt, utan för att vi var korkade helt enkelt.

Nåväl, åter till Coop. Jag går där med mina tunga kassar och vill bara hem.
- Hallå! HALLÅ!!! HALLÅ!
Tror han verkligen att jag har missat honom? Tror han inte att jag ser såna där försäljningsställen varje gång jag går och handlar? Aja, han bröt ner mig, ska erkännas. Jag tyckte synd om honom som stod där och skrek åt en medmänniska som ignorerade honom. Det kändes inte rätt. Så jag - detta skulle jag få ångra i efterhand - höjde blicken och sa:
- Nej tack.
Den nanosekund av ögonkontakt tände en låga i honom. Som ett buffébord för en svältande. Han sprang emot mig och började peppra mig med frågor, fortfarande skrikandes.
- Vad har du för mobil!? Vad har den för färg!? VAD HAR DU FÖR ABONNEMANG?!

Och jag tyckte synd om honom. Det var inte min mening att dingla med buffébordet framför honom, bara för att sen rycka undan det. Men jag tycker ändå att "nej tack" är ganska tydligt.

Så mitt tips till er är, undvik ögonkontakt. Jag vet att det känns ohövligt, jag vet att det känns omänskligt, men alternativet är ännu värre. Ögonkontakten skriker "PROVISIOOOOON" till försäljaren och det är taskigt.

Ja, det var det! Och justja, jag har lagt ut massa grymma skor på Tradera. In och kika!

VintageSmulor på Tradera!