DPK och ofrivilligt vibrato.

Hej små linfrön! Har ni det bra i höstrusket? Jag har det sådääär. Har ingen varm jacka och inga varma skor. Trots att så mycket second hand passerar mina händer har jag inte hittat något som passar. Men så vill jag inte ha vad som helst heller, vill ju ha Den Perfekta Kappan. DPK ska vara varm och snygg och gratis tack. Insvängd vid midjan och därefter utställd. Med stora knappar och rund krage med fuskpäls. Svart eller röd med nån liten twist. Var finns du DPK? Risken är att jag inte köper någon vinterjacka i år heller utan går runt i tredubbla tröjor och huttrar...

I onsdags åkte jag till Flemingsberg för första gången i mitt liv. Det kändes lite spännande att åka så långt ut på pendeltågslinjen, fick faktiskt lite resfeber. Skulle till en rådgivningskurs för företagande kvinnor. Den är EU-finansierad och uppdelad i 6 tillfällen á 3 timmar. Sista gången ska man göra en säljpitch inför massa folk. När jag hörde det ville jag bara springa tillbaka till pendeltåget och åka så långt som möjligt åt andra hållet. Märsta, hjälp mä!

Jag vet inte vad jag har för jävla fel i skallen, men jag KAN inte tala inför folk. Prata med folk går fingemang, kan snacka med vem som helst i stort sett utan att känna mig obekväm. Men så fort det ska vara nåt slags avstånd, att det inte är en dialog utan en monolog, att alla tyst ska vänta på att jag ska prata klart och med tysta blickar kolla på mig undertiden - då säger centrala nervsystemet:
- Nejdu stumpan, du får klara dig själv den här gången.
Jag börjar inte darra som ett asplöv, inte skaka som en väl tilltagen rumpa på ett dansgolv, utan vibrera som en slagborr. Vilket gör det nästan omöjligt att prata. Tänk dig själv att försöka prata när du har frossa, det går ju inte. Hjärtfrekvensen brakar iväg och gör det svårt att andas. Jag förstår det inte!

Många med scenskräck (eller vad man ska kalla det) säger att de har panikmode ända tills de går upp på scenen, då blir de kolugna och allt faller på plats. För mig är det precis tvärt om. Jag kan vara hur lugn som helst tills jag väl står där. Jag kan veta allt jag ska säga, hur jag ska säga det och i vilket röstläge. Noooooo problems. Och sen ställer jag mig upp. Och då försvinner allt.

Det handlar inte ens om att stå upp och hålla viktiga tal inför tusentals eller hundratals eller ens tiotal personer. Det handlar om att sitta i en soffa med en kopp te och göra en liten presentation om sig själv inför sina gruppkamrater i en kurs i Flemingsberg en onsdageftermiddag. Vi får väl se om sex veckor ifall jag överlevde säljpitchen eller om jag helt enkelt vibrerade iväg ut genom fönstret!


Och igår var det fotograferingstime. Nu blev det lite bilder jag kommer använda till vintagesmulor.se, vilket känns jätteroligt! Proffsig fotograf, proffsig MUA/hårstylist, proffsig modell - det kan inte bli annat än bra. Väntar med spänning på bilderna, undertiden får ni lite bakom scenen-bilder från mig och min crappy mobilkamera, enjoy!



Och ÅH jag har så många bloggar att ta igen. Har hur mycket som helst att läsa. I helgen ska jag göra det. Förlåt om ni då får tusen kommentarer på ett bräde, ska försöka låta bli att kommentera på alltför gamla inlägg men kan inte lova nåt. Vill hjärtat sjunga får fingrarna fritt spelrum!

Nu ska jag och Rulle gå iväg och simma, sen ska vi till hans föräldrar och käka middag och ha det gött. Hoppas ni får en trevlig helg allihopa!