Anti-priset

Ibland önskar jag att det fanns ett pris för Världens bästa flickvän. Jag skulle givetvis inkassera det när jag handlat Rappes favoritvin (läs: nåt jag hade råd med) och lagat (läs: köpt) god mat åt oss en tisdagskväll. Eller när jag köpt en dammig fysikbok från 1926 på antikvariat och slagit in i fint papper bara för att fira honom för ingenting speciellt. Eller när jag skriver ett ode till den som jag älskar mer än all choklad i världen.

Men dagar som denna är jag glad att något sådant pris inte finns. För där det finns ett pris finns alltid ett anti-pris. Där det finns kanon, finns kalkon. Där det finns folkbildarpris finns också förvillarpris. Där det finns en Oscar finns också en Razzie.

Idag skulle jag förtjänat ett anti-pris, det är jag övertygad om. Igår var jag hos en kompis och drack vin, det blev rätt sent så jag kom hem runt ett. Ricke var fortfarande vaken och låg och vred sig i sängen. Kved att han mådde illa. Jag tänkte att han blivit lite exalterad över sin goda mat och bara käkat lite för mycket. Vi somnade. Jag vaknade åtta imorse av att hans klocka ringde - själv låg han inte i sängen. Det brukar aldrig ske. Det var konstigt tyst från toan (är man där så är det aldrig tyst, man hör alltid skvättande från badet eller bläddrande i tidningar ut i lägenheten). Jag tassade med stigande oro dit och öppnade försiktigt dörren. Han låg i badkaret och stirrade upp i taket. Förstod direkt att nåt var fel. Kände den där sötkvalmiga stanken som skjuter mina stresshormon i taket.
- Jag har spytt hela natten.

Åh. Nej. Stackars mig, är min första tanke. (Men det är inte därför jag förtjänar anti-priset, ty det blir värre.)
- Oj, stackare! Vill du ha nåt, kan jag göra nåt?
- Nej.

Paniken steg i mig. Fan alltså. Jag lider av emetofobi som bara blir värre och värre med åren. Klarar inte av att se folk spy, pallar inte spyhistorier och ABSOLUT inte spyljud. Skulle jag behöva kräkas själv vet jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Det låter ju som världens fjantigaste fobi, men det kan man väl säga om många fobier. Det är väl dess själva kärna: en irrationell rädsla för något. Jag klarar inte av att sitta i vår lilla lägenhet och lyssna på hans spyor och invänta att själv eventuellt smittas. Aaaah! Han hade spolat samtidigt som han spydde inatt för att maskera ljuden. Och passat på medan jag var ute med soporna på morgonen. För han vet hur jobbigt det är för mig.

Då gjorde jag det. Jag packade min väska och ringde svärföräldrarna som kom och hämtade mig på stört. Jag gjorde det. Jag tog mina grejer och lämnade den jag älskar mest när han mådde som sämst. (Paus för bu-rop.) Som försvar för mitt förkastliga beteende måste jag i alla fall klargöra det här: Reggo är väldigt konstig när han blir sjuk. Han vill inte ha någon sympati, han vill inte bli daltad med och han vill inte bli uppassad på. Skitkonstig alltså. Själv vill jag att alla ska stanna upp och bara vältra sig i sitt syndomtyckande. De ska åka till apotek och affär och förse mig med te, yogurt och mackor. De ska badda min panna med kall handduk och stryka mig försiktigt över kinden. Gärna säga upp sig från jobbet för att torka min snuviga näsa. Men Ruppe vill bara bli lämnad ifred. Dessutom blir han extra stressad av mig som paniskt skriker: SKA DU KRÄKAS NU?!?!?! så fort han rör minsta muskel. (Lite förståeligt.) Jag frågade om det var okej att jag stack.
- Ja, det är faktiskt bara skönt... stönade han från toan.

Så egentligen är jag bara extremt lyhörd inför min älsklings önskemål. Jag kanske ska ha bästhetspriset ändå. Men skulle Aftonbladet löpsedla min morgon skulle det inte se bra ut.

25-ÅRIG KVINNA
LÄMNADE SAMBO I SPYKAOS
- KUNGAHUSET RASAR!

Trevlig, spyfri helg på er!