Skam, den enda sanna motivationen.

Min svärmor brukar läsa min blogg (ha! sa ju att det inte bara är min mamma som läser här), men hon har aldrig kommenterat. Hon har försökt, både en och tre gånger. Men det är det ena felet efter det andra. Jag och Repertoaren har förklarat grundligt hur man klarar sig igenom hinder som captcha, google-inloggning och annat. Men ännu ingen kommentar.

Själv tror jag det är brist på press, för jag säger alltid att det är luuuuugnt! Ingen brådska! Men nu är det dags att skruva upp pressen lite.

Anledningen till att folk går ner i vikt med Viktväktarna är ju inte för att tallriksmodellen är kung, vem blir mätt på två makaroner, en lightköttbulle och 5 salladsblad? Det är SKAM! Som förr i tiden när man fick gå fram och väga sig inför alla.
- Jasså Stina... PLUS 1,7 kilo. Jahaja.
- Jo alltså.. får jag gå på toa och väga igen?
(Sen hör man bara en bil starta ute på gatan.)

Och antingen kommer Stina tillbaka veckan efter och har gått ner 4 kg, eller så kommer hon inte tillbaka alls. Och nu sätter jag samma typ av press på Svärmor. Antingen kommer hon aldrig läsa här igen eller så kämpar hon fram en kommentar.

För nu är ögonen på dig. Alla läsare sitter här och uppdaterar, stirrar på kommentarsfältet. När kommer den?

Skam är f ö en väldigt bra källa till motivation. Den får en att städa innan man får besök (så fort man slutar skämmas över dammtussarna slutar man städa helt), att hänga med någorlunda i politiken (vem bryr sig egentligen om vilken gubbe som sitter var, men det är ju pinsamt att ha noll koll när folk snackar vid fikabordet), att sköta om sitt yttre (skämsigt att träffa gamla klasskompisar som drar efter andan när de träffar en, eller frågar när man var med om trafikolyckan eller när barnet ska födas) osv.

Så, lyckas jag shame:a min svärmor till att lära sig kommentarsfunktionen? Fortsättning följer!

Här är f ö guiden jag gjorde och skickade över för ett tag sen: