Vår vår.

Såg och gillade det här streetmodereportaget i Svd. Sjukt snygga foton och massor av sköna stilar! Se länken ovan för reportaget i sin helhet.

FOTO: Simon Paulin

Och ja, även om det snöar idag så är faktiskt våren här. Jag har lagt ut lite solglasögon på Tradera. In och tjöp!


Puss!

Sommaridyll? - nej, mest ankbajs.

Nyss gick jag och killen en promenad runt sjön som ligger precis här utanför. Åh, vad mysigt att bo vid vattnet! tänker kanske du nu. Och det är det ju, på ett sätt. På ett annat sätt är det lite synd. För jag tänker hela tiden: tänk om det här hade varit en riktig sjö, som man bara hade kunnat gå ut och slänga sig i under heta dagar och varma nätter. Tänk om. Det är som en bakelse gjord på skämd grädde. Vad som skulle kunna vara, men vad som inte är. Ser fint ut på pappret, men smakar inte så gott. Okej, totalt haltande liknelse, men whatever.

Sjön är fylld med slemmiga, avföringsstinkande alger. Och massa ankor och fåglar som springer runt och lämnar gröna bajskorvar efter sig överallt. Så går hundägare runt, hundarna äter upp fågelbajset och bajsar ut nytt bajs. Algerna och dubbelbajset tävlar om vad som stinker värst. Stressade joggare varvar en om och om igen tills man inte känner sig duktig som är ute och går bara för att, utan man känner sig dålig för att man inte råspringer femton varv.

Och hela tiden har man en härlig gloria runt sig av knott och mygg och allsköns härliga kryp, som fastnar fint i svetten. Nej, det är inte någon mysig strand eller klippa i en ölreklam, inte.

I veckan var jag på inköpsrunda, köpte in en hel hög med vintage-solglasögon! Mycket skoj, bl. a ett par Yves Saint Laurent. Några finns på Traderan, resten ligger och väntar i webshoppen. Som i sin tur väntar på lite TLC. Punkt punkt punkt. :/ Aja, KLICKA HÄR för att komma till Tradera!

Förlåt, jag uppfattade inte.

Okej, det här kan vara historiens tröttaste spaning. Den ligger precis i linje med att håna särskrivningar och att ungdomar säger "ba". Pensionärer är snåla och yada yada.

Men det äter upp mig så jag måste få klaga. Igår var vi på väg hem från Göteborg, min brorsa körde. Han och hans tjej bor i Västerås, så vi skulle hoppa av där och ta tåget vidare till Sundbyberg. Vi ville veta när tågen gick, så jag tänkte att jag skulle ringa till SJ och kolla. Det var smidigaste, tänkte jag. Fast det var fel, smidigast hade varit att rollerblada till SJ's huvudkontor, bitchslappa chefen för försäljning, cykla hem på en sån där miniclowncykel och kolla tågtider på nätet, sen jogga tillbaka till Västerås. DET hade varit smidigare i jämförelse. Men men, det är lätt att vara efterklok.

Jag ringde SJ, telefonsvarartanten gav mig lite olika val. Jag testade alla möjliga, inget verkade stämma in. Så jag la på, ringde upp, testade ett annat val.
- Vill du ha information om personuppgiftslagen, tryck 1.

Whot?! Men inget jävla val för tågtider. Jag klickade mig fram till personlig service. Kötid 15 minuter. Vi skulle vara framme i Västerås då, så då skulle det vara meningslöst. Jag hade ju bråttom! Självbetjäning då, det låter bra. Då kom jag till den beryktade röststyrda servicen. Service, ha. För att slippa missförstånd talade jag tydligt och rakt in i telefonen.
- Vart vill du åka?
- STOCKHOLM.
- Förlåt, jag uppfattade inte. Vart vill du åka?
- STOCKHOLM!!!
- Du vill åka till.. Stocksund. Stämmer det?
- NEJ!
- Vart vill du åka?
- STOCKHOLM!!!!!
- Du vill åka till... Stockholm. Stämmer det?
- JA!!!! (överlycklig)
- Var vill du åka från?
- VÄSTERÅS.
- Förlåt, jag uppfattade inte. Var vill du åka ifrån?
- VÄSTERÅS!!!!!!!! (panikslagen)
- Du vill åka från Västerås. Stämmer det?
- JA!
- Du vill åka från Västerås till Stockholm. Stämmer det?
- JAAAA!!!
- När vill du resa?
(nu får jag lite panik, vad ska jag svara på det? nu? idag? datum? klockslag?)
- SEXTON OCH TRETTIO.
- Förlåt, jag uppfattade inte. När vill du resa?
(panik el grande! hela telefonsamtalet har hittills tagit mellan 5 och 10 minuter, eftersom robottanten segar och är tyst jäkligt mycket. ska det skita sig nu?!)
- Eh.. nu? (frågande, bedjande.)
- Förlåt, jag uppfattade inte. Du kopplas nu till telefonist. … Kötiden är… 15… minuter.
- NEEEEEEEEEEEEEJ!!!

Fyfan alltså, jag trodde att mitt huvud skulle explodera. Nej usch, jag vill inte gå tillbaka till den tiden i mitt liv, när SJ fuckade med min skalle.

Nåväl. Göteborg var svinkul i alla fall! Jag scannade av alla vintage-affärer förstås och handlade en hel del. På onsdagen gick vi ut och gjorde stan: Diamond dogs, Rockbaren och Dancing dingo. Ölen är alldeles för billig i Götet, så mycket kan jag säga.

Nej, nu ska jag ut och se vad hemstaden har att erbjuda i vintage-väg! Bjuder på en liten blandning av mina senaste inköp. Halsband, solglasögon, skärp. Allt som är gott alltså.



:*

Digital tystnad.

En sak jag aldrig snackar om: musik. Musik är som mat eller resor eller sex, det ska upplevas, inte pratas om. Fast i och för sig, så kan man väl säga om allt. Livet ska levas, inte pratas om. Helt plötsligt blir alla ämnen tabu. Man ska gå runt och UPPLEVA allt, och hålla käften. Nej, det är inte riktigt så jag menar, utan bara.. Äh, jag tycker helt enkelt inte att det är speciellt intressant att läsa om musik. Det går inte att pränta ner på ett bra sätt. Att överföra känslan till text går bara inte. Men många försöker, de citerar textrad på textrad i sina bloggar. Och jag förstår dem, vissa textrader är som en blixt rätt in i hjärtat, som strömavbrott i skallen. Men magin försvinner mellan öronen och fingrarna. Det är nog lite som att försöka förklara en dröm. Hur det kan vara världens jobbigaste mardröm att man missar bussen in till stan, hur det kan vara en underbar dröm att man köpt ett par blå träskor, hur det kan vara helt normalt att äta spagetti med näsan i en dröm.

Så, trots att jag vet allt det här om musik, tänker jag skriva lite nu om en artist.

Mitt piano - Små små steg har jag spelat 500 gånger på Spotify. Jag tycker inte hon sjunger speciellt bra egentligen, men hon har någonting. Dialekten och rösten och musik väger upp det. Och nu kommer hon äntligen med en ny singel! Och den är faktiskt lika bra som förra låten. Den här handlar om ett av mina favoritämnen att älta - tystnader.

Så sjukt mycket saker man kan läsa in i tystnader. Jag är en sån som börjar analysera direkt, efter en sekunds tystnad. Dialoger - vare sig de är via sms, mail, i telefon eller face to face - ska vara rappa. Inte riktigt som Gilmore Girls, de pratar ju fan i ultrarapid.

Hela den här rädslan för tystnad är nog en direkt konsekvens av att vara ett stadsbarn uppväxt med dator och mobil i spjälsängen. Man ska kunna nå allt och alla hela tiden och man ska kunna bli nådd. Och det kan man. Så när det blir tyst tappar man totalt fotfästet. Inga mail, inga sms, tyst telefon. Vad har hänt?! En tystnad som är så tom att den blir full av någonting.

Tänk om man skulle skickas tillbaka i tiden några hundra år, det blir nästan bara tragiskt att tänka. Jag, med mina hundratals sms per dag. Ska man istället skicka ett brev och vänta på att någon alkad postiljon ska rida iväg med det till andra sidan landet? Och sen samma grej för att få svar. Där kan vi snacka plågsam tystnad.

Mitt pianos nya låt heter Du säger ingenting det säger allt. Lyssna på den på YouTube!

Fan, vad deppigt det där inlägget kändes nurå! För att väga upp kan jag avsluta med att säga att jag varit iväg på äventyr i helgen och inhandlat lite glajor. Har precis lagt upp dem i webshoppen (som jag hoppas kunna öppna någon gång i juli).



Ha en bra kväll! :*

Att bära en skrivare genom Stockholm och bad-gear!

Idag åkte jag för att hämta och betala en skrivare som jag köpt in till VintageSmulor. Att hämta den i deras butik kostade tjugo spänn, men att få den skickad hem till sig (eller ja, till ett ICA i närheten) kostade ett par hundra. Fattig som jag är tänkte jag att äh, jag kan väl åka och hämta den själv. Min kille frågade om jag verkligen kunde ta den själv och jag sa att det går säkert bra. Hur tung kan en skrivare vara? De är ju oftast bara lite dator-grå plast som man lätt kan slänga ner i en ica-kasse och spatsera iväg med.

Jag ritade en liten karta (ja, ritade, eftersom jag ännu inte hade någon skrivare!) och gav mig av. Kollektivtrafiken tog mig nästan ända fram med tunnelbana och buss. Kvitterade och betalade (min plånbok ligger på intensivvård efter den smällen) och fick en ENORM kartong framskjuten mot mig av tjejen bakom disken.

Jag tackade för mig och lyfte kartongen. Eller.. gjorde jag det? Jag böjde på benen, greppade de två utstansade handtagen i jättekartongen och sedan sträckte jag på ben och rygg. Det knastrade lite i ryggraden men kartongen stod lugnt och stilla kvar. Jag satte in mig i Magnus Samuelsson-mode och försökte igen. Marklyft, 500 kg. Eller ja, den här vägde väl "bara" 15-20 kg. Bara. Jag bär sällan något tyngre än ett vattenglas och då kör jag ändå tvåhandsfattning.

Tjejen i kassan såg mina problem och öppnade snällt dörren åt mig. Jag var lite sugen på att fråga om hon hade lust att följa med mig till Solna och öppna alla dörrar på vägen dit. Plus typ.. bära kartongen.

Föreställ dig: mitt ansikte, rött av ansträngning och svettblankt. Någon åder i pannan pulserar hårt, blodet som slår mot åderväggarna och vill UT, snart exploderar den fan. Håret klibbar mot tinningarna, kartongen som skär in i mina ömmande handflator.

Nämnde jag att det här var när jag gått FEM meter? Jag överdriver inte för komisk effekt, det var fem meter. Och enda anledningen till att jag klarade det så långt var att jag ville komma bort från skyltfönstret till företaget.

Så, så fortsatte jag hela vägen hem, med paus var femte meter. Ibland lekte jag hjälte och tog mig fram sju meter. Det straffade sig hårt med ett lila-rött, bultande ansikte och en andhämtning som maraton-löpare skulle håna.

Tunnelbana. Tunnelbanebyte. Upp i dagsljus, vänta på buss. Buss hem. Aldrig har väl promenaden från busshållplatsen varit så LÅNG. Och den är ändå skrattretande kort. Ja, nej, det är ingenting jag gör om, kan jag ju säga. Huden i mina händer är bortskavd och underarmarna är blåtonade där kartongen slagit i vid varje steg jag tagit.


Dagens vintage är ett par solglajor jag fnissade förtjust över när jag hittade. Och: massa grymma baddräkter. Se och njut. Och KÖP!

Klicka på bilderna så blir de större! Eller gå in och kika på dem i auktionerna: VintageSmulors Tradera-auktioner!

Glasögon (utan styrka) med nedfällbara solglas! Nördigare (läs: häftigare) än så blir det fanimej inte.




Vintagebaddräkt från Kanter's of Scandinavia.




Prickig halterneck-baddräkt från abecita.




Gryyyyyyhyhyyyyym vintage-baddräkt från Kronan.




Ha det fint! :*
/Frida

Logga och att få Elton John att kissa ner sig.

Min logga är klar! Jag blev supernöjd med den, nu ska här tryckas visitkort.



Den dåliga uppdateringen här beror på att jag är mitt uppe i en flytt. Jag ska bli Stöckhölmare! Jag ska släpa runt mitt bohag till kollektiv i Märsta, bli inneboende hos en gammal syrian i Husby, bo på korta andrahands-kontrakt och sucka över bostadsköerna. Woho, can't wait!

Men under sommaren ska jag bo hos min kille, sen får vi se. Nån som har ett plejs till mig får gärna höra av sig.

Åh, jag hittade nåt kul när jag höll på att packa! De är stora och gröna. Väldigt stora. Väldigt gröna. Ja, här är glajorna som Elton John var för feg för att använda. De är från 50-talet, har till och med sett bild på dem när de användes.







Försök vara inkognito i de där, hörru :D

Nu måste jag fortsätta packa, puss!

Skattskrivning och en b-o-k

Halleluja! Nu är skatte- och avgiftsanmälan inskickad. Om allt går väl drar Vintagesmulor igång sin verksamhet 1 maj. Givetvis ska vi fira det på olika sätt, så håll koll på bloggen! Det kommer bli presenter och tävlingar och allt sånt som är skoj!


Idag har jag skrivit lite, i ett stort word-dokument. Jag håller på att skriva på Den Stora Romanen, precis som alla andra kvinnor med färgat hår. Jag har skrivit ungefär en tredjedel kanske, det är rekord för mig. Jag har flera gånger börjat skriva på böcker men tröttnat på huvudpersonen efter 10-20 sidor. Och hur ska då någon annan orka läsa? Om jag inte ens gör det. Jag har böcker inom mig, det är jag helt säker på. Hur bra de är, det är en annan diskussion. Men jag får någon slags prestationspanik så fort jag skriver med tanken att det ska bli något större än 1 A4-ark. Det är lite därför jag undvikit hela den här blogggrejen så länge. Man måste försöka hålla den vid liv, man måste skriva ofta, mycket, bra. Inte bara ett par klatchiga rader och sen vänta på belöningen. Jag kunde inte ens döpa dokumentet till bok.doc, eftersom det kändes som en blytyngd över mig och som att de tomma, vita sidorna var hånskrattande blekta förlagständer. Så jag döpte den till bk.doc. Och så låtsades jag att det stod för något helt annat. Man måste lura hjärnan, lalala, jag ska bara skriva några sidor hära. INGEN PRESS!

Du är irriterad nu va? På att det står blogggrejen där uppe. Man kan inte ha tre g på rad, för i helvete Frida! tänker du, med rynkade ögonbryn. Det lär man sig ju redan i lågstadiet. Men jag gör det som en tjänst till min pojkvän, Rille. Han tycker att vi ska försöka införa tre likadana konsonanter i rad i det svenska språket. Jag tycker att det ser fult ut, men egentligen har han ju rätt. Det blir förvirringar! Glasskål, vad menas? En skål i glas, en skål med glass? PANIK!


Så, nu har jag gjort mitt bidrag till din kamp baby.


Solglajor är på väg upp på Tradera, nedan syns ett axplock. In och kika: http://www.tradera.com/auktioner/VintageSmulor