Att bära en skrivare genom Stockholm och bad-gear!

Idag åkte jag för att hämta och betala en skrivare som jag köpt in till VintageSmulor. Att hämta den i deras butik kostade tjugo spänn, men att få den skickad hem till sig (eller ja, till ett ICA i närheten) kostade ett par hundra. Fattig som jag är tänkte jag att äh, jag kan väl åka och hämta den själv. Min kille frågade om jag verkligen kunde ta den själv och jag sa att det går säkert bra. Hur tung kan en skrivare vara? De är ju oftast bara lite dator-grå plast som man lätt kan slänga ner i en ica-kasse och spatsera iväg med.

Jag ritade en liten karta (ja, ritade, eftersom jag ännu inte hade någon skrivare!) och gav mig av. Kollektivtrafiken tog mig nästan ända fram med tunnelbana och buss. Kvitterade och betalade (min plånbok ligger på intensivvård efter den smällen) och fick en ENORM kartong framskjuten mot mig av tjejen bakom disken.

Jag tackade för mig och lyfte kartongen. Eller.. gjorde jag det? Jag böjde på benen, greppade de två utstansade handtagen i jättekartongen och sedan sträckte jag på ben och rygg. Det knastrade lite i ryggraden men kartongen stod lugnt och stilla kvar. Jag satte in mig i Magnus Samuelsson-mode och försökte igen. Marklyft, 500 kg. Eller ja, den här vägde väl "bara" 15-20 kg. Bara. Jag bär sällan något tyngre än ett vattenglas och då kör jag ändå tvåhandsfattning.

Tjejen i kassan såg mina problem och öppnade snällt dörren åt mig. Jag var lite sugen på att fråga om hon hade lust att följa med mig till Solna och öppna alla dörrar på vägen dit. Plus typ.. bära kartongen.

Föreställ dig: mitt ansikte, rött av ansträngning och svettblankt. Någon åder i pannan pulserar hårt, blodet som slår mot åderväggarna och vill UT, snart exploderar den fan. Håret klibbar mot tinningarna, kartongen som skär in i mina ömmande handflator.

Nämnde jag att det här var när jag gått FEM meter? Jag överdriver inte för komisk effekt, det var fem meter. Och enda anledningen till att jag klarade det så långt var att jag ville komma bort från skyltfönstret till företaget.

Så, så fortsatte jag hela vägen hem, med paus var femte meter. Ibland lekte jag hjälte och tog mig fram sju meter. Det straffade sig hårt med ett lila-rött, bultande ansikte och en andhämtning som maraton-löpare skulle håna.

Tunnelbana. Tunnelbanebyte. Upp i dagsljus, vänta på buss. Buss hem. Aldrig har väl promenaden från busshållplatsen varit så LÅNG. Och den är ändå skrattretande kort. Ja, nej, det är ingenting jag gör om, kan jag ju säga. Huden i mina händer är bortskavd och underarmarna är blåtonade där kartongen slagit i vid varje steg jag tagit.


Dagens vintage är ett par solglajor jag fnissade förtjust över när jag hittade. Och: massa grymma baddräkter. Se och njut. Och KÖP!

Klicka på bilderna så blir de större! Eller gå in och kika på dem i auktionerna: VintageSmulors Tradera-auktioner!

Glasögon (utan styrka) med nedfällbara solglas! Nördigare (läs: häftigare) än så blir det fanimej inte.




Vintagebaddräkt från Kanter's of Scandinavia.




Prickig halterneck-baddräkt från abecita.




Gryyyyyyhyhyyyyym vintage-baddräkt från Kronan.




Ha det fint! :*
/Frida