Jag läser ofta jobbannonser. Jag vet inte riktigt varför, vad är det jag letar efter? Jag älskar verkligen mitt företag, människorna jag träffar, kläderna jag får förvalta ett tag för att sedan lämna vidare till fantastiska kunder. Jag älskar det! Jag vaknar varje måndag och älskar att det är dags för en ny vecka. Givetvis är det segt, stressande, pressande och ångestframkallande ibland också. Men ingenting är så negativt att jag ens funderar på att lägga ner.
Men ändå sitter jag där. På jobbsökarsajterna. Ändå läser jag där. I Metro jobb. Dels är det väl att jag vill se om en sån som jag är nåt att ha på arbetsmarknaden. Om det är någon som saknar mig, någon som SKRIKER efter en sån som just mig. Jag hittar aldrig någonting. Aldrig står det någonting om att de söker någon som är lite morgontrött, men som måste komma igång rätt tidigt om den ska komma igång alls. De söker ingen som slår bakut av att bli för styrd och underkastad en massa regler, men som ändå behöver ramar och riktlinjer för att inte panika ihop i en liten hög på golvet. Någon som är kreativ, men inte speciellt bra på att kanalisera kreativiteten. Någon som kan lite sömnad, lite vävning, lite rita, lite foto, lite skriva, lite av mycket, men inte tillräckligt mycket av någonting för att kunna kalla det en talang eller färdighet. De söker aldrig någon som är outbildad, men som har ett stort hjärta och mycket vilja. De söker helt enkelt inte mig. Jag letar och letar, läser och läser, men ingenting passar. Det är som när man är febrig och ens egen hud känns alldeles för trång, och man vrider och vänder på sig - ingen ställning är bekväm. Jag är en feber på arbetsmarknaden, eller också är det arbetsmarknaden som är min feber. Men jag letar ändå.
Nej, egentligen vet jag nog att en jobbannons inte är svaret på min förvirrade icke-formulerade fråga. Lösningen är att bli upptäckt. Upptäckt. Hör ni hur det låter? "Jag blev upptäckt igår." Någon såg mig, såg vem jag var och förstod att det här är något värdefullt. Någon såg mig och tänkte: det här är något jag vill snappa upp och stämpla mitt namn på. Fast det gäller ju bara inom kultur och sånt, estetiskt. Där är det grymt att bli upptäckt, det är nästan något skämmigt med att jobba sig dit man är. Man ska inte skicka in manus till förlag gång på gång på gång på gång på gång, nej, man ska skriva för byrålådan och kanske skicka in en novell någon gång, som en blyg viol. Lite "inte ska väl jag..." ska lysa runt kuvertet. Och någon i juryn läser den och upptäcker en.
Egentligen ska man själv ha så LITE som möjligt att göra med sin framgång. Man ska inte ha några stora ambitioner, kanske några tysta drömmar i bakhuvudet. Man ska sitta och fisa i soffan när dörren sparkas in av förlag/agenter/producenter/regissörer, som bara MÅSTE ha en!
- Vi upptäckte din blogg/myspace-sida/statistroll i Vita Lögner - vi måste ha dig!
Man ska ha talangen, men inte den där påstridiga envisheten och självsäkerheten som krävs. Det är ett moment 22. Jag sätter mig i soffan nu. Och väntar på att dörren ska sparkas in.
---
Fast först måste jag bara säga att på Tradera finns mycket fint. Bl a en herrans massa väskor. Allt från svart lackväska, till en 80-tals Liz Claiborne (där jobbar Tim Gunn! ni som sett Project Runway vet), till en giganto Adidas-bag från 80-talet, till.. ja, en herrans massa mer. Det är nog lättast om ni kikar in -> KLICK!
Over and out!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar