Något i mig dör då.

Alla förhoppningar sätts till idag. Idag. Ska jag. Åka till. IKEA! Jag hatar verkligen IKEA (no offence Kampis), får ångest bara av loggan. Tusenlapparna ångas bort från kontot så fort man sätter foten i ett av varuhusen. Och även om JAG bara köper en stekspade så får jag ångest av att se andra köpa kök. Det är såna extremt stora inköp, både pengamässigt och krångelmässigt. Och blickarna folk har speglar alltid just det, den där uppgivenheten inför vad som måste ske, men samtidigt en frågande panik. "Kan vi skita i det här? Kan vi bara lämna vår överfulla vagn och kuta ut?" Något i mig dör när jag irrar runt bland hyllor och toaborstar som aldrig heter FRIDA.

Dessutom ogillar jag verkligen att köpa grejer av vitt skild storlek. Om jag går till ICA är allt jag kommer hem med ganska likt varandra, både i storlek och i pris. Ett smörpaket, ett mjölkpaket, en klase bananer. Men när jag kommer ut från IKEA, släpandes på en soffa, en smörkniv och en kontorsstol, då känns det bara så jävla fel. När de scannar in priserna, 4.999:-, 5:-, 595:-, då känns det nästan olagligt. Man känner sig dessutom smutsig, som att man gått på världens enklaste knep. Man står och stirrar på mittenmuggen fast bollen ligger i trollkarlarens ficka.

Men om jag har såna problem med IKEA, varför är jag då så peppad över att åka dit idag? Jag ska köpa en bäddmadrass! Vår "säng" har ju sedan länge plågat mig om nätterna. Det är en bäddsoffa med tunn madrass och stålkonstruktion. När jag och Rävfen gick ner i vikt trodde vi att den skulle bli skönare. 90 kg mindre tyngd på den måste ju betyda att den blir skönare. Hah! Nej, det är bara som att vi tidigare var inlindade i flera täcken och nu ligger vi istället direkt på benen. Med den här bäddmadrassen har jag förhoppningar om ett nytt liv. Ett liv utan blåmärken på morgonkvisten. Ett liv där man kan sova på sidan. Ett liv där det är skönt att gå och lägga sig, inte en bestraffning.

Det är lite av en chansning, vi vet inte om sängen kommer gå att fälla ihop med bäddmadrass på. Men det är där jag sätter mitt hopp. Nu är det dags att komma ut från IKEA med ett leende som håller i sig till jul, istället för en skavande ångest och smutskänsla som aldrig riktigt går att duscha bort.