Digital tystnad.

En sak jag aldrig snackar om: musik. Musik är som mat eller resor eller sex, det ska upplevas, inte pratas om. Fast i och för sig, så kan man väl säga om allt. Livet ska levas, inte pratas om. Helt plötsligt blir alla ämnen tabu. Man ska gå runt och UPPLEVA allt, och hålla käften. Nej, det är inte riktigt så jag menar, utan bara.. Äh, jag tycker helt enkelt inte att det är speciellt intressant att läsa om musik. Det går inte att pränta ner på ett bra sätt. Att överföra känslan till text går bara inte. Men många försöker, de citerar textrad på textrad i sina bloggar. Och jag förstår dem, vissa textrader är som en blixt rätt in i hjärtat, som strömavbrott i skallen. Men magin försvinner mellan öronen och fingrarna. Det är nog lite som att försöka förklara en dröm. Hur det kan vara världens jobbigaste mardröm att man missar bussen in till stan, hur det kan vara en underbar dröm att man köpt ett par blå träskor, hur det kan vara helt normalt att äta spagetti med näsan i en dröm.

Så, trots att jag vet allt det här om musik, tänker jag skriva lite nu om en artist.

Mitt piano - Små små steg har jag spelat 500 gånger på Spotify. Jag tycker inte hon sjunger speciellt bra egentligen, men hon har någonting. Dialekten och rösten och musik väger upp det. Och nu kommer hon äntligen med en ny singel! Och den är faktiskt lika bra som förra låten. Den här handlar om ett av mina favoritämnen att älta - tystnader.

Så sjukt mycket saker man kan läsa in i tystnader. Jag är en sån som börjar analysera direkt, efter en sekunds tystnad. Dialoger - vare sig de är via sms, mail, i telefon eller face to face - ska vara rappa. Inte riktigt som Gilmore Girls, de pratar ju fan i ultrarapid.

Hela den här rädslan för tystnad är nog en direkt konsekvens av att vara ett stadsbarn uppväxt med dator och mobil i spjälsängen. Man ska kunna nå allt och alla hela tiden och man ska kunna bli nådd. Och det kan man. Så när det blir tyst tappar man totalt fotfästet. Inga mail, inga sms, tyst telefon. Vad har hänt?! En tystnad som är så tom att den blir full av någonting.

Tänk om man skulle skickas tillbaka i tiden några hundra år, det blir nästan bara tragiskt att tänka. Jag, med mina hundratals sms per dag. Ska man istället skicka ett brev och vänta på att någon alkad postiljon ska rida iväg med det till andra sidan landet? Och sen samma grej för att få svar. Där kan vi snacka plågsam tystnad.

Mitt pianos nya låt heter Du säger ingenting det säger allt. Lyssna på den på YouTube!

Fan, vad deppigt det där inlägget kändes nurå! För att väga upp kan jag avsluta med att säga att jag varit iväg på äventyr i helgen och inhandlat lite glajor. Har precis lagt upp dem i webshoppen (som jag hoppas kunna öppna någon gång i juli).



Ha en bra kväll! :*