Att förlora i backgammon.

Jag tror jag måste fråga min mamma om jag hade en bad experience med backgammon när jag var liten. Om jag såg henne bli mördad av ett backgammonbräde, eller om jag satte backgammonpluppar i halsen så jag nästan dog.

Jag ska ta det från början.

Racke har lärt mig hur man spelar backgammon. Jag kommer ihåg första gången vi spelade, det var i London, i november för två år sedan. Jag förlorade givetvis och jag tyckte spelet var rätt trist. Jag förstod inte hur man skulle tänka och jag var inte intresserad av att lära mig. That's that. Samtalsämnet kom upp då och då, eftersom det är hans favoritspel, men vi spelade inte igen. Förrän för ett par veckor sedan.

Först körde vi en provomgång så jag skulle lära mig igen, hade ju glömt reglerna. Sedan körde vi en riktig omgång. Som jag förlorade. Och.. jag vet inte hur jag ska beskriva vad som händer i mig. Det går fort, fort som fan. Först känner jag ingenting, vi sitter och spelar. Sen äter han mina pluppar hela tiden (vilket gör att jag kommer närmare och närmare förlust) och flyttar fram sina egna. Och när jag ser att det är förlorat, då händer det.

Det är som att någon slaktat mina barn och pissat på liken. Jag känner en sån obeskrivlig VREDE inom mig som är helt omöjlig att tygla. Om ni läser min blogg regelbundet vet ni att jag tidigare skrev om min ilska mot teknik som inte fungerar. Den ilskan är som glädje i jämförelse med den här känslan. För det är något mer. Förnedring. Ja! Kristalliserad förnedring i sin renaste form. Fångarna i Abu ghraib, gå och lägg er. Ni har inte spelat Backgammon, det märker jag. När R slår sina dubbelsexor och flyttar runt sina jävla pluppar... Svettpärlor bryter fram i min panna och min käke spänns bara jag tänker på det.

Allt blir svart och luften blir lite svårandad, så man måste ta djupa snabba andetag genom näsan. Allt är svart. Det är som om djävulen tagit över allt som var jag för en sekund sen. För inte fan är det jag som kastar tärningsburken HÅRT i väggen och slänger tärningarna i papperskorgen. Och det är VERKLIGEN inte jag som skriker åt min fantastiska pojkvän att han kan ta sitt skitspel och köra upp i röven. Det kan väl inte heller vara jag som verkligen menar det. Inte är det jag som blir sur om han vill spela igen ("klart du vill piska mig igen") - och ännu surare om han INTE vill spela igen ("klart du vill sluta NU, när du ligger på topp").

Jag säger inte att jag är en bra förlorare när det gäller andra spel, för det är jag inte. Jag blir lite grinig och tycker att allt är riggat. Men så HÄR har det aldrig varit med något annat. Backgammon. Min akilleshäl. Om någon vill ta död på mig på ett originellt sätt kommer de tvinga mig att spela Backgammon gång på gång. Det kommer bli sånt övertryck i mitt huvud att det helt enkelt flyger av. Fjoooo! Iväg som en champagne-kork.

Vi har testat att spela fem gånger, varav jag har vunnit en gång. Då blev jag lite glad, men den glädjen var inte alls i proportion till ilskan och hatet jag känner när jag förlorar. Så det är inte ens värt det de gånger man vinner. Det är halvtrist att vinna, och helvete att förlora.

Nu har R utlyst en Backgammon-fri zon. Denna zon inkluderar alla platser där jag befinner mig.