Mamma till en 1-åring.

Imorgon är det exakt ett år sedan jag slog upp (herregud, jag skrev "öpp" först, nu börjar kanske det här dialektala skrivsättet börjar gå för långt?) de ettor-och-nollor-baserade dörrarna till vintagesmulor.se. Jag var så stolt och så rädd. Det låter kanske tramsigt, men jag hade jobbat på den rätt jäkla länge. Först jobbade jag i ett år på en shop som aldrig blev av. Jag hann lägga in hundratals produkter i den shoppen, som jag till sist blev tvungen att bara lämna eftersom de som skulle sköta den aldrig kom till skott. Där förlorade jag OTROLIGT många arbetstimmar och en del av gnistan också. Men jag ville inte ge upp utan att ens ha testat på webshoplivet (den första shoppen blev aldrig ens öppnad - och tur var det, den var tokbuggig). På något vis snubblade jag över Wikinggruppen och det är en av mina bästa snubblingar förutom vurpan i den internetvrå där jag ramlade rätt på Rulle.

Jag, Rulle och designern på Wikinggruppen jobbade på designen uti minsta detalj. Bara en sån sak som att välja teckensnitt tog timmar. Det var mail och förslag fram och tillbaka, tills skalet äntligen var klart. Då var det "bara" att fylla på varor som gällde. Jag ville absolut inte öppna en halvfull shop. Det jag tycker saknas i andra vintage-webshoppar (främst de svenska) är ett brett utbud. De har typ 10 klänningar, 7 väskor och 2 kjolar. Man vill ju att det ska vara som när man går in i en välfylld fysisk butik. Inte tomma galgar. Jag satte som mål att lägga in 1000 unika produkter före öppnandet. Jag gick upp klockan 7 varje morgon, hämtade en 70-literslåda full med väskor, halsband, klänningar, kjolar, blusar mm och satte igång.

• Fotografera
• Redigera bilder
• Ge artikelnummer
• Undersöka varan noga
  
• Skriva beskrivning
• Ta mått
• Lägga in produkten i shoppen
• Placera den rätt i lagret
• Börja om med nästa vara

Plötsligt förstod jag varför de flesta shoppar bara har några få varor - gud, vilken TID det tar bara att lägga in en enda produkt. Jag stretade vidare som i en dimma. Pratade artikelnummer i sömnen och jobbade som en robot. Upp, jobba 16 timmar, sova. Jag var nog inte speciellt rolig då för mina vänner/min familj och framförallt inte för Rulle. Jag har för mig att jag var uppe i 900 produkter när jag bestämde mig för att näe, nu kör vi! 20 juni skulle jag testköra för att se så att allt fungerade ordentligt, 21 juni skulle jag öppna. Men min mamma råkade läcka länken i någon minut den 20 juni. Och det ledde till en order på nästan 1000:-. Ganska grymt att få en sån order redan innan man öppnat.

21 juni. Jag tog tre djupa andetag. Sen pekade jag om domänen och pumpade ut länken överallt. Satt och kollade i adminpanelen på besökarna som strömmade in. Telefonen ringde med folk som lyckönskade (de som visste hur mycket och länge jag jobbat med shoppen). Och i just den stunden var det värt alla uppoffringar och allt strul, allt slit och all ångest.

Jag vet att jag inte skriver mycket om det här i bloggen, men att driva eget företag är till 30% ren och skär ångest. Det är rädslan för konkurs, det är stress över ekonomi, det är ett ständigt ifrågasättande:
- Gör jag rätt?
Det är snabba och långsamma beslut helt utan facit. Med bara tystnad till svar på alla frågor. Ingen att gömma sig bakom, varje misslyckande har bara en enda ansvarig - jag. Det är brev från Skatteverket på hallmattan, det är moms som ska deklareras, det är skatt som ska betalas. Det är tvekan, det är självkritik, det är orättvisa jämförelser. Det är ångest.

Usch. Det låter ju hemskt när man säger det så. Och vissa dagar önskar jag att jag vore löneslav på ett jobb där jag blev tillsagd: "gör A, B och C" och bara kunde smälta in i mängden. Men de dagarna är få. För det passar inte mig. Det är absolut inget fel på det, men det passar inte mig. Jag lever för de ångestfria 70%:en av företagandet. När man kan göra vad man vill. Vad man vill! Jag kan starta fler företag, jag kan lägga ner det här, jag kan ändra inriktning. Jag kan ringa vem som helst och representera mitt företag och jag kan säga vad som helst. Ingen kommer skälla ut mig eller undra vad jag håller på med. Okej, nu låter det som att jag älskar företagandet för att jag kan busringa och så är det inte riktigt.

Men jag älskar verkligen att ha mandat att genomföra vilka projekt jag vill. Jag älskar att få mail från nöjda kunder och veta att deras nöjdhet till 100% beror på mig. Jag älskar att veta att allt det jag har, hur litet det än må vara, har jag byggt själv. Jag älskar att jag nu kan säga: "Jag är egenföretagare" och låta som att jag vet vad jag håller på med. För nu gör jag fan det. Nästa år kommer säga hur det ska gå för Vintagesmulor och mig, 2 år brukar kunna säga en del om vart företaget är på väg. Än så länge ser det lovande ut och det är förstås tack vare er. Alla kunder, alla bloggläsare, alla som kommenterar på Facebook och Twitter.

1 år.
215 kunder (den som återkommit flest gånger har lagt 16 ordrar!)
500 fina vintagekläder som bytt ägare.

Tack för det här året allihopa! Nu kör vi igen. Min lilla ett-åring har lärt sig stå, nu är det dags att springa marathon-lopp.



PS: Imorgon blir det givetvis ett fett födelsedagsfirande! Håll koll i din mail, på Facebook eller här på bloggen för ett riktigt fett erbjudande. Du kommer inte vilja missa det. DS