Efterlysning: bästisen.

Efterlysning! Du kille som satt bredvid mig på ett norrgående tåg en tisdag för några veckor sedan. Du pratade i telefonen hela tiden, förmodligen med en tjejkompis - som eventuellt blivit dumpad.

Och du lät så himla smart.

Avvaktande utan att vara menlös, stöttande utan att vara smörig, gullig utan att vara mesig. Du kändes jäkligt öppen. I en stad full med stängda blickar och avstängda ansikten var du helt tvärfel. Sån är man inte här.

Du vet det där jäktade och uttråkade som finns i allas röster här? Ett forcerat sätt att prata, ett sätt att fylla samtalets alla naturliga pauser med "ja, jo, aaa". Så lät inte du. Du är nog inte heller från Stan, precis som jag. Du visste inte riktigt var du skulle gå av, men skämdes inte över det. FAN så skönt. Annars är det ju det värsta som finns, att behöva kolla på tunnelbanekartan. Usch så pinsamt, folk kan ju tro att man är turist.

Jag vet att det är en gammal spaning, Stockholm är stressigt och folk är i sina egna små världar. Men aldrig blir det väl tydligare än när man ser någon som beter sig precis tvärtom. Dessutom utan att vara knarkad bortom denna värld eller nysläppt från psyket.

Förlåt att jag tjuvlyssnade, men det är svårt att göra annat när man sitter precis bredvid någon i en knäpptyst vagn.

Jag är inte kär i dig eller något, har mitt på det torra (fick dessutom känslan av att du kanske mer skulle bli intresserad-intresserad av min kille än av mig). Nej, jag ville bara vara kompisen på andra sidan luren. Tror vi skulle kunna ha grymma fikor och promenader. Så. Vad säger du, ska vi bli kompisar? Bifoga svar med foto, märk kuvertet Bästisen.