Jag är katten vid kranen.

Jag är så ofantligt dålig på att läsa bloggar just nu. Framförallt handlar det väl om att jag försöker att inte sitta så mycket vid datorn när jag är ledig, tvinga mig själv att göra andra saker. Det känns inte bra för vare sig kropp eller knopp att sitta och stirra in i en skärm hela sin vakna tid, som jag gjort tidigare. Det är inte helt lätt att bryta, eftersom många av mina vänner lättast nås via nätet. Eftersom jag kollat på tv på playkanalerna. Eftersom jag får nyheter och radio på nätet.

Men när jag insåg att jag, som tidigare hade flera böcker på gång jämt och plöjde minst en bok i veckan, läst ungefär 1 bok på 5 månader - då blev jag rädd. Jag har alltid läst mycket, storlånare på biblioteket som liten. Att promenera och läsa samtidigt har varit min standard så länge jag kan minnas. Aldrig utanför dörren utan minst en bok i väskan. Men efter intåget av min android-mobil har det lilla bokläsandet försvunnit totalt. Så jag har börjat datordetoxa när jag är ledig. Istället för att plöja forum facebook twitter bloggar forum facebook twitter i 18 flikar samtidigt stänger jag av skärmen (jag tänker inte stänga av datorn, någon måtta får det vara) och sätter mig på balkongen och läser en bok.

Det gör ju då att jag inte läser några bloggar alls på regelbunden basis. Det känns pissigt, för det finns så många grymma därute. Vassa, söta, roliga, smarta kvinnfolk (och en och annan man) som engagerat pumpar ut texter och bilder som jag verkligen vill ta del av. Men just nu... ja just nu blir det inte så.

Varför ska jag läsa din blogg när du inte läser min? kanske flera av er tänker. Och jag förstår om ni inte pallar läsa när ni inte får det utbytet. Jag förstår det, men just nu är det så här det är. Alternativet vore att sluta blogga tills jag har tid att både skriva/läsa, men det är egentligen inget riktigt alternativ. Jag kan inte sluta skriva, det vore som att sluta andas (ja, exakt så dramatiskt är det faktiskt). Jag vill skriva så att jag får träningsvärk i fingrarna och bortsvedda fingeravtryck. Jag vill skriva varenda tänkt och otänkt tanke, plita varenda upplevelse och ickeupplevelse i små tecken. Jag vill plåga tangentbordet tills det ber om nåd. Att skriva för mig är inte en uppgift att göra, det är en respit, ett naturtillstånd. Det är så jävla hemma som någonting kan bli.

Likt en katt som försöker dricka slut på vattnet i kranen försöker jag skriva slut på orden. Ett meningslöst arbete för oss båda och för min del älskar jag det. Folk säger att man måste läsa mycket för att bli bra på att skriva och det tror jag absolut är sant. Men måste jag välja mellan att skriva och att läsa så väljer jag det förstnämnda utan att blinka. Att inte läsa är trist, men att inte skriva är att dö.

Det är andra gången jag skriver det här inlägget, ironiskt nog. Bloggers autospar var ur spel och allt försvann. Att skriva om samma text två gånger är bland det tråkigaste som finns, men ändå är det roligare än det mesta eftersom det i alla fall är skrivande. Någon gång hoppas jag kunna dra in pengar på mitt skrivande. Det är ett av mina (inte längre) hemliga mål. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, för jag är totalt ointresserad av att skriva det någon annan säger åt mig - en lyx få professionellt skrivande har råd med.

Kanske kommer det finnas ett fack för såna som mig i framtiden. Tills dess lever jag på syret skrivandet ger och till efterrätt käkar jag allt beröm jag får av er som läser. Det har faktiskt hänt flera gånger att folk drar citat från 1,5 år gamla blogginlägg som jag själv glömt. Min läsekrets är inte kaxigt stor, men fantastiskt hängiven. Det är jag stolt över med tanke på att bloggar oftast går ut på bilder/korta bildtexter. Att ni faktiskt orkar ta er igenom mina textmassor gång på gång, det är imponerande.

Jag är katten vid kranen och ni är husse/matte som står och filmar och säger "aaaw!". Era facebookkompisar kanske inte kommer like:a videon sen, men vad gör det? Det är ni och jag - det funkar väl?