Världens bästa lesbian och hur jag blir en superhjälte

Jag har aldrig riktigt varit strosa-runt-typen. Speciellt inte när det kommer till shopping. Jag vill ha en klar uppfattning om vart jag ska och jag vill klara av resor dit och hem med militärisk precision.

Jag älskar dig Karin Boye, du är en av de bästa lesbianerna som gått på denna jord, men du kände nog inte till vintage-utflykterna. För OM du gjort det skulle I rörelse sett väldigt annorlunda ut (se den förstorade raden, det är den jag är skeptisk till):

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Det är faktiskt inte så, när vi snackar dessa utflykter. Färden är faktiskt helt och håller oviktig, det är målet som gör mödan värd.

När man kommer fram till en ny affär, allra helst när de ligger i något skitigt industriområde, och man tar de där första stegen över tröskeln. Känslan då, just då - för då kan det här vara himmelriket, allt jag vill ha kan finnas här. I den här dammiga före detta fabriken kan det ligga guld och vänta på mig, under en gammal tom Smirnofflaska som någon kristen prissatt till 10:-. Och för att få uppleva den där känslan har jag vadat genom lera, sprungit längs en motorväg, åkt tåg, buss, riksha, enhjuling - you name it, jag har gjort det.

Många gånger hittar jag förstås inget guld, ibland inte ens en bajskorv inslagen i guldpapper. Men jag tycker aldrig att det är ovärt, för jag bockar av affären på min lista och tänker att nästa gång kanske jag hittar något. Det är ju däri spänningen ligger, att man aldrig vet vad man kommer hitta, eller när/var/hur man kommer hitta det. Så vafan, Karin, du har väl rätt ändårå! Damn you, and your ways.

Varje gång jag ska till en ny stad förbereder jag mig genom att kolla på hitta.se (eller motsvarande), krafsa ner adresser, rita kartor, skriva av busstidtabeller. Jag har ingen skrivare, men det gör liksom inget. Det är kul att rita upp en personlig färdväg, skriva en lista på alla affärer och bocka av dem en efter en.

Det roligaste är nog hur jag förändras när det gäller vintage-utflykter. I vanliga fall är jag slö, ger mig ogärna ut i dagsljus, är rädd för nya platser, har kasst lokalsinne, blir trött/hungrig/törstig/kissnödig (ja, som ett barn) efter 5 minuter, får skoskav, huvudvärk, jag blir för varm, för kall, för otålig (ja, som ett barn) efter 5 minuter. Jag blir gnällig, tjurig och stampar med foten i marken (ja, som valfri Robinson-deltagare). Jag har på mig en kliig tröja, jag har glömt min mössa, jag har en sten i skon, jag har.. ja. Ni förstår.

När det vankas vintage-utflykt snör jag på mig ett par rejäla vandringskängor i gryningen. Äter en rejäl frukost bestående försvarets hudsalva och en sån där stenhård brun macka, en sån man slog ihjäl Palme med. Kartan ligger givetvis redan klar och väskan är färdigpackad, bara en novis skulle packa samma dag man ska iväg. Mössan på, vantar på och kissa en sista gång. Förklara för blåsan att that's it för idag, blåsan ser allvarlig ut och snörper ihop sig. Aj aj kapten! GPS:en vi alla har i hjärnan slås igång och mina blickar är målsökande missiler som letar efter sådant som kanske inte finns med på kartan. Alltid redo. Men vad fan.. Tröjan stramar lite över ryggen, nej den stramar som FAN, den spricker upp! Stora revor äter sig genom tyget och blottar min, för säsongen helt rätta, mintgröna hud. Nu har Frida stuckit hem och kollat på nån såpa, som den lata jäveln hon är. Nu har Hulken tagit över, och hon har ett uppdrag att slutföra.

I samma sekund som sista affären på listan är avklarad, sticker Hulken iväg. Kvar står Frida. Jäkligt vilse i någon förort till Malmköping. Hungrig, törstig och är jag inte lite kissnödig också? Jo, VÄLDIGT kissnödig till och med. Och varm, varm, VARM! Och vad tunga kassarna är, ahhhhhhhh. Skavsår i händerna och svettpärlor som letar sig nerför halsen och innanför den äckliga tröjan som bara sticks och kliar.

Ja, Hulken sticker i samma sekund som uppdraget är slutfört. På något sätt lyckas jag alltid ta mig hem igen, men under hemresan, med alla åsnebyten och kamelritter det innebär, tänker jag alltid: kommer jag orka göra det här igen? Jag kollar på mina såriga händer, känner mina värkande axlar och uppköttade skavsår på fötterna. Kommer jag orka någonsin igen?

Och det gör jag alltid, för Hulken behöver bara vila någon dag, sen är hon tillbaka. Fit for fight. Fit to fight for fashion! En alliteration Karin Boye skulle blitt stolt över. Och så är vi där igen, dags att knyta ihop påsen för dagen och vi gör det med en bild på världens bästa lesbian, Karin Boye. Jag tror hon skulle varit en jävel på vintage-utflykter.