3 år idag - eller ode till R.

Nu är det tre år sen du och jag blev du och jag blev vi två blev en. Visst är det fjantigt med kärlek? Men jag är fjantig och nu kommer min chans att fjanta ur alldeles. Och den tar jag, fan vad jag tar den, jag tar den så jävla mycket att ingen annan någonsin tagit den hälften så mycket.

Om jag på riktigt hade alla pengar jag har i mitt huvud hade jag köpt en resa åt oss. Första klass till New York, swooosh. Eller till någon strand. Eller tågluff i Europa. Eller en busskupong in till stan. Jag har bara mynt i en burk, det räcker inte ens till Sumpan. Men jag har alla ord i hela världen och de ska jag vräka över dig och alla som står i närheten. Ta fram paraplyerna.

Att vakna bredvid dig på morgonen. Om jag vaknar först blir jag lite sprattlig och sprallig, vill upp och kolla mailen, se vad som hänt i världen. Men du vill att världen ska vänta lite på oss och hur kan man låta bli att krypa in i värmen och somna om? Med dig snosandes i nacken och två armar som håller om.

Att diskutera högljutt och inte kunna enas, men ändå inte vara osams. Eller, ibland blir jag osams med dig, men då kramar du mig bara och säger okej, jag ändrar mig. Och en döv kan höra att du inte alls ändrat dig, jag skrattar och kramar tillbaka. Du har fan fel, men jag älskar dig.

Att lämna hemmet är en puss är en kram är ett "hör av mig sen!". Är att vara älskad var man än går. Att komma hem är att få dörren öppnad och bli insläppt i en kram. Alltid. Även om jag så bara kastat soporna.

Att få ett sms: "Fan vad du är söt!". Du sitter bara en meter ifrån.

Att veta att vilka problem jag än har, hjälper du mig att lösa dem. När jag fick världens köttigaste skavsår släppte du allt och sprang till mig med nya skor. 2 km bort. När jag åkt vilse (ja, jag gör sånt...) telefonguidade du mig lugnt i 1 timme, tills jag hittat rätt. Du har kommit springande med alvedon, jacka, paraply, bok, nycklar, busskort- jag minns inte allt. Hur jag än klantar mig kommer du alltid springande med botemedel och kram.

Alla dessa presenter. När vi precis blivit tillsammans sågs vi bara på helgerna och då var det presenter varje gång vi sågs, varje gång! I över ett år. Det var inte diamantringar varje gång dock - ibland var det en flaska vin och halsduken jag glömt hos dig förra veckan. Men ändå.

Jag har aldrig fått blommor av dig. Aldrig fått ett enda guldsmycke. Och det älskar jag dig för. Jag hatar ju blommor och guldsmycken. Däremot har jag fått ett oändligt antal tröjor, klänningar, smycken (i plast och silver), väskor, skor, tidningar, böcker, prylar. Du har betalat mina räkningar när mitt konto sagt noll och min blick sagt åhnej. Du har aldrig suckat, har alltid sagt: "det är ingen stor grej, nu är det löst!".


Du är inte perfekt - vem är det? Men du är perfekt för mig. Specialdesignad, specialbeställd, helknäpp och inte alls vad jag trodde att jag ville ha. Men som är perfekt för mig, uti varenda knasdans och köksskrammel. Det är nog så med oss, vi fattade inte vad vi ville ha och behövde. Tur att nåt ändå fixade det. Jag tror att man kan förvilla sig själv med sina krav och preferenser. Får mig att tänka på Den rätte av Erik Lindorm:

Jag hade tänkt dig blond
och lång över allt förstånd
med en energisk haka,
du, som i dröm och vaka
varit mitt ideal.
Blond och högväxt och smal.

Och så kom du dock
mörk och kortväxt och tjock,
med hakan i nervikt krage
och en början till mage.
Sådan kliver du in
i min själ och mitt skinn.

Allting blev skapat om,
när du kom.
Allting slog du itu.
Du, du!

3 år. Visst, det är inte guldbröllop och det fantastiska är ju inte att "nu har vi stått ut med varandra i TRE år!", det fantastiska är att det känts som två sekunder. Att om det ska vara så här vill jag aldrig att det ska ta slut. Samtidigt som jag inte vet vem jag var innan jag träffade dig. Det var eoner sen, och det var nyss.


Jag älskar dig R.