Drömmen om ett SL-kort.

Nu har jag åkt tåg igen. Fan vad skönt det är att vara på andra änden av *kolla på biljetten, kolla på platsen, kolla på biljetten* och:
- Ursäkta, jag tror att det där är min plats.
Vad skönt det är att inte vara den som suckar och börjar plocka ihop matsäck, tidningar och mp3-spelare. Att inte sitta oroligt som en äggsjuk höna och darra så fort tåget stannar vid någon station och släpper på folk. Att istället vara den som slår sig ner, bygger bo och kan sitta lugnt som en komapatient resten av resan. Jag lyxade till det med platsbiljett på tåget, både dit och hem.


När man sitter bekvämt och säkert (det låter som någon reklam för inkontinensskydd - sitter bekvämt och säkert! -> bryt till bild på ett gäng äldre kvinnor som skrattar hysteriskt) är det lätt att åka tåg. Det är trivsamt och man önskar att man skulle längre. Kanske till Köping istället för Västerås. Kanske till Köpenhamn.

Många tänker nog att när de blir rika ska de skaffa en fet jävla bil! Så tänker inte jag. Visst skulle jag förmodligen skaffa körkort och kanske hyra en bil då och då. Men att äga en bil känns enbart förknippat med krångel. Man ska hitta parkering, man ska oroa sig för att den blir stulen eller utsatt för inbrott, man ska betala försäkring, man ska ta in på besikning, man ska byta till/från vinterdäck. Uaah! Frihet i all ära, men hur fri är man om man måste göra det där hela tiden? Måste man säga upp sig från sitt jobb för att pyssla om den bensinstinkande plåthögen?


Nej, när jag blir rik ska jag skaffa något slags guldkort hos Sj. Man ger dem en säck pengar och får ett glänsande kort som man kan åka hur mycket man vill med. Vet inte om det finns, men jag kommer vara så rik att de skapar ett sånt kort åt mig. Och där ingår alltid sittplats i första klass samt internet. Fasen vad jag skulle åka runt! Och årskort hos SL skulle jag också ha, fan vad fett.

Sånt kan jag sitta och drömma om. Just det där att ha ett kort och få åka hur mycket man vill, det älskar jag. Det känns som att man lurar systemet på något vis. Och det känns som att man äger tåg- och lokaltrafik. Att bara glida fram till chauffören och vinka nonchalant med ett kort, medan andra gräver och rotar i fickor efter mynt. Aaah. Vilket jävla rush!



Rulle brukar anklaga mig för att ha väldigt små drömmar.
- Det är ju en önskedröm! Du kan ha vad du vill, och du väljer.. ett jävla månadskort?
Och på ett sätt förstår jag hur han menar. Jag vet inte om det finns många andra vars "jag är miljonär"-drömmar går ut på att man traskar till den lokala kiosken och köper ett SL-årskort utan att blinka. Men samtidigt handlar ju min dröm och frihet och det är väl inte så jävla litet?



Men för att skaffa ett SL-kort behöver man förstås inte vara rik i ordets sanna bemärkelse. Så jag brukar faktiskt se till att ha det. Jag ser på års/månadskort såhär: man köper ett kort och det är dyrt. Man tänker: oj, det var dyrt. Men en dag senare så är den där utgiften passé. Bankkontot har anpassat sig till de nya siffrorna 0ch allt är glömt och förlåtet. Det som är NU är att man åker HELT GRATIS i en hel månad (eller ett helt ÅR)! Hur galet är inte det? Det grundar sig väl helt enkelt i att jag inte gillar att betala för saker (obs, det betyder inte att jag stjäl grejer). Därför känns det bättre att betala en klumpsumma och sen vara betalningsfri i lång tid. Delbetalningar ser jag som ett straff, inte en förmån.

Mig skulle man kunna lura på hur mycket pengar som helst genom att sälja på mig olika kort och band. "Livstids förbrukning av extraplösar till springskor, bara 59.999:-! Visa upp vårt plöskort i kassan hos valfri skobutik." Sheeeeit, att aldrig mer behöva köpa en plös. That's freedom, man.

Nytt i webshoppen, www.vintagesmulor.se: