Tveksam förhandlingstaktik.

I helgen var det Megaloppis här i Solna. För mina läsare från Solna är detta ingen nyhet, ni var säkert också där. Den hålls två gånger per år och sist jag var där blev jag mäkta besviken. Handlade bara ett par grejer, problemet var väl att en av de två hallarna var stängd då. Vilket gjorde att det blev färre säljare och alltså färre grejer. Den här gången var båda hallarna öppna, hurra!

Och så fyndade vi en hel del. 7 klänningar, 5 väskor, 1 kjol, 1 tröja och säkert något mer jag glömt.

(dyker snart upp i shoppen)

Noterade en tveksam förhandlingstaktik dessutom. Jag köper själv in för att sälja vidare, det är the name of the game på stora loppisar: vissa är proffs, andra är amatörer. Så det är inte det jag motsätter mig. Så här gick det till.

A (ung tjej) säljer sina vintagegrejer till fyndpriser. Inte superfyndpriser för den som ska sälja vidare, men fyndpriser för den som handlar till sig själv. A har bra smak och således fina grejer av bra kvalitet. Jag och Rullgardinen står och kollar på grejerna, jag på väskorna och han på klänningarna. B, (typ 50-årig kvinna) börjar slita i klänningen R håller upp för att visa mig (big no no redan där, att tafsa på något nån annan håller i). Sen plockar hon åt sig några klänningar och går för att fråga om priser. Det är fina 50- och 60-talsgrejer i klara, mönstrade bomullstyger. B häller 150:- i handen på A och säger snabbt:
- Det här är allt jag har, är det okej?
Och lägger huvudet på sned.

Man ser på A att det inte alls var vad hon tänkt sig (tacka för det, det var ett skambud), men nu står hon ju där med pengarna i handen. A ler lite och säger:
- Ja, okej då!
Tänker väl att hon i alla fall gjort B himla glad som fått flera nya klänningar till garderoben. B nickar och springer iväg.

Senare ser jag henne, hon står och säljer själv. Klänningarna hon nyss skambudat till sig hänger på prydliga galgar och är märkta med en mycket högre prislapp. Kassaskrinet är långt ifrån tomt, så nog var 150:- inte allt hon hade...

Det är som sagt inte hela "köpa billigt sälja dyrt" jag har nåt emot - så funkar det! Det var bara det fula i förhandlingstaktiken. Att stressad hälla ut "alla" sina pengar i någons hand och med bedjande tonfall fråga om det räcker. Med huvudet på sned. Som om man vore ett svältande gatubarn som bara vill ha ett par smulor till middagen. Snälla herrn, det här är allt jag har...



Nu ska jag dricka en kopp roibos-te och tacka mig själv och universum för att jag inte behöver åka lokaltrafik idag!