Presentmåndag och ankattack.

Det har varit en sån presentfest här på sistonde. Racke är en sån som köper presenter då och då. Inte en pliktskyldig Miranda-nalle med "i wöw jo" tryckt på bröstet. Utan personliga, bra grejer. Jämt! Jag vet nog vad han gör. Han förstör mig för framtida förhållanden. Ge mig ett par år till av det här bortskämmandet så kommer jag vara totalt omöjlig för någon annan att vara tillsammans med.

Bara en sån sak som att om jag är borta i mer än 24 timmar kommer man hem till en kliniskt städad lägenhet, ostbricka, vin och - presenter! Fint inslagna i olika papper. Vem mer gör sånt när man varit tillsammans i över 2 år? Ja, näe. Han har presentat fast sig i mig fo evah, det är bara att inse!

I fredags kom han hem med några t-shirts med tryck, skitsköna:


Idag kom han hem med en hög med strumpor (alla mina är nämligen håliga och borta):


Och ett par sneakers! Skitsnygga ju.


Älskar verkligen såna där små omtänksamma saker i vardagen.



Idag hängde jag med Isobel, vi skulle mata ankor. Jag har för mig att jag skrivit om det förut... alltså om den här myten om ankmatning. Att det skulle vara något slags såsigt pensionärsnöje. ICKE! Man behöver ju fan vapen och rustning och spända muskler i en kropp som är redo att fly. Giriga näbbar som hugger efter en och attacker från både högt och lågt. I anklarna biter änder, på knäskålarna gnager Kanada-gässen, och likt vildvittror dyker duvorna mot ens huvud.

Men Isobel verkade tro att jag överdrev. Pff. Jag gav henne en bit bröd och sprang själv iväg en bit. Redan när de hörde påsen prassla vällde de fram, med sina gnappande käftar. Hu! Till sist sprang vi båda därifrån. En bit förföljde de oss, sen gav de upp. Skulle vilja se den pensionär som kommer levande ur en sån deadly encounter.


På tal om ingenting, fan, jag skulle aldrig våga flyga runt i en sån här. Men det ser mysigt ut ändå, när man står nere på marken alltså. De brukar flyga runt här ovanför:


Puss!
/F