5 + 5 + 5 + 5 + 5

Hur jävla hightech är det inte att kunna HA MED SIG EN DATOR ÖVERALLT!? Ni är inte imponerade? Jag är. För jag har i dagarna köpt min allra första laptop. Något internet har jag inte till den, men det behövs ju inte. Man kan skriva, och det känns väldans fantastiskt. (Den som säger "block och penna" blir blockad och penaliserad.)

Här är raringen, Rut:

Den här texten är skriven i förstaklass-vagnen på ett tåg mellan Västerås och Sundbyberg. En resa som tar c:a 45-50 minuter. Jag har alltid tyckt att det är höjden av slöseri att köpa förstaklassbiljett på en så kort sträcka. Vafan, 45 minuter går ju på ett kick om man bara lyssnar på något eller läser en bok. Värt att spendera 3 ggr så mycket pengar för att få det lite svalare och en sönderbläddrad DN att läsa? Nej. Så hur hamnade denna snåla kvinna i en förstaklass-vagn? Vi tar det från början.

I torsdags blev min sambo var dödssjuk (dvs förkyld) när vi skulle åka och fira midsommar i Västerås, så han kunde inte följa med. Bara det nederlaget hade ju kunnat räcka för att jag skulle sätta mig och sura i ett hörn, men jag tog istället på mig en glad min, och packade väskan full med cider och bakformar (jag skulle göra efterrätt åt ungefär 30 pers). Det här ska ju faktiskt bli kul!

Kombinationen ciderburkar i aluminium och bakformar i hårdare metall visade sig inte vara helt gnistrande - halvvägs till tågstationen fick jag springa av bussen med droppande, eller näe, rinnande väska. En ciderburk hade perforerats på mitten och dess innehåll dränkte alla mina rena kläder. Dripp, dropp. Allt var blött och kladdigt och jag ville bara åka hem igen och grina. Men nej, jag skulle vara på resande fot i ännu ett par timmar, med ciderklibb över allt från rygg till händer och ben. Solen stekte, men jag torkade aldrig, det blev bara ännu en kladdhinna över min kropp.

Tåget var - så klart - proppfullt och jag var inte den enda som åkte obokad andra klass. Alla gjorde det, för det gick inte att boka platser där. Stod i en backe hela vägen, mina hälsenor skrek om nåd. Måste förresten säga förlåt till er som stod bredvid mig, du med hästsvansen och ryggsäcken, och du businesstjej med handsfree och laptop, jag vet att jag stank skogsbär och ångestsvett, men det var faktiskt inte mitt fel, det var universums.
Vid Västerås station hämtade min bror mig (SÅ glad att jag slapp åka ännu ett kollektivt färdmedel i det patetiska skick jag var) och vi åkte hem till honom och hans tjej. Jag blängde lite på de hela ciderburkarna när jag plockade upp dem ur väskan, de kändes medskyldiga på nåt vis. De kunde väl ha hindrat den där jävla kamikazepiloten? Men sen började allt vända åt rätt håll. Jag tvättade mina klibbiga, äckliga kläder i deras tvättmaskin och hängde sen ut allt på tork i solen, jag gosade katter och bakade 3 stora cheesecakes. Måste ge er det receptet sen, det är magiskt.

Midsommarafton firades som vanligt ute hos min faster på halvlandet (inga kossor, men heller inga affärer) och jag fick presentpengar och massa gratulationer. Midsommardagen - min födelsedag - blev jag bjuden på lunch och fika hos pappa och hans fru. Mer presenter, mer gratulationer. Sen bjussade paps på taxi till stationen. Taxichauffören småpratade om hur han hatar småprat. Tåget var två minuter sent. Och jag behövde inte springa längst bort på perrongen, jag behövde inte trängas och slängas bland 40 andra svettiga resenärer. Nej, jag stod lugnt och stilla, utan minsta svettdroppe, och väntade på att förstaklassvagnen skulle rulla fram till mig.

Jag vet egentligen inte när det hände under den här resan. Men någonstans på vägen blev jag nog vuxen. Någonstans fick den där tveksamma "vaddå, hur gör man?"-känslan som varit mitt blod i nästan 25 år ge vika för en litelite modigare "såhär kan man väl göra va?"-känsla. Mitt emellan feg och självgod finns 25.

Jag köpte en förstaklassbiljett. Det var varmt, det var mycket folk, jag hade massor av ömtålig packning och jag fyllde fan 25. (Lite ursäkter behövde jag ändå för mitt slösaktiga beteende.) Den kostade 314:- (platsbiljett, klass 1), jämfört med obokad klass 2 som kostade 114:-. 200:- för 45 minuter. Jag hämtar inte ut det blaskiga kaffet som ingår. Och ändå var det värt det. För såhär kan man göra, va? Bara helt wajld än kräjsy välja det alternativ som passar bäst, även fast det finns ett billigare alternativ. Man måste kanske inte alltid åka i boskapsvagn eller i bakluckan för att spara en femma. Inte varje gång. Gör man så hundratals gånger får man fanimej låta bli en gång!

Det här kanske bara är någon tillfällig knäpp, sinnesförvirring eller sinnesklarhet men nu känns det som att jag kan backa upp mina beslut med att jag är vuxen. Jag kanske gör åt helvete fel men då är det för att jag är en idiot, inte för att jag är ung.

25 år. Det låter stabilt på nåt vis. En grund att bygga på, nej en grund som man redan byggt lite på. Ett lusthus och ett utedass, the rest is soon to come. Men det ser lovande ut!

Och nu är jag (alltså i skrivande stund) på väg hem till världens bästa sambo. Och inget är som det var på ditresan. Med födelsedagspengar i plånboken sitter jag i förstaklass-vagnen, på bokad plats, med en laptop på bordet framför mig. Ja, jag köpte en förstaklassbiljett för att åka i 45 minuter. Höjden av slöseri? Höjden av lyx. Jag känner mig som freakin' Carrie i SATC! Fast med reklamryggsäck istället för Gucci och med choklad i cigaretten istället för tjära. Och givetvis bara hälften så gammal.

Puss!
/F - nu med ett år extra

www.vintagesmulor.se