Mode vs modeindustrin - round 1.

Den senaste veckan har jag varit tvungen att ifrågasätta begreppet "mode" flera gånger. Och även försvarat min ståndpunkt, inför mig själv och inför andra. Det är inte helt lätt. Jag "å ena sidan, å andra sidan" mig fram i ett ganska snårigt område. Å ena sidan älskar jag kläder, kreativitet och folk som har en egen stil. Å andra sidan föraktar jag idealen, märkeshetsen och skitnödigheten.

Jag har i alla fall kommit fram till en sak.

Jag tycker det är en enorm skillnad på mode och modeindustrin. Nästan som skillnaden mellan sex och porr. Det ena är fint och privat, det andra är massproducerat och rätt jävla diskasting.

Modeindustrin:

Mode:

Felmatchade strumpor från http://www.littlemissmatched.com/. Går dock väldigt lätt att ordna själv. :D

Väska jag gjorde till projektarbetet i gymnasiet. Av Bravo-kartonger och plastband.

Allt på japanesestreets.com!

Det jag försöker komma fram till är att mode för mig handlar om kreativitet, stil, smak och förmåga att tänka utanför de satta ramarna. Att aldrig be om lov. Att ta plats och bära huvudet högt. Inget gör mig så ledsen som att läsa modespalter. Det är ALLTID massa frågor om vad man kan och får ha.

Och då menar jag inte typ "får man ha en nazi-armbindel om man har den sarkastiskt?" eller "är klackskor bra att ha när man ska ut på sumpmarksvandring?" utan: "kan jag ha mina ankelboots i vår också?" och: "är färgglada trenchcoats fortfarande inne?". På riktigt sitter folk och undrar sånt. Och modegurun svarar med en självklar högfärdighet att bootsen fungerar i år också, men trenchcoaten bör hängas undan.

Jag blir faktiskt skitledsen av det. Att folk inte ens vågar bestämma själva vad de ska ha på sig. Inte för att de lever i ett ghetto där fel färg på scarfen får dig skjuten med 16 skott i bålen, nej nej. Utan för att kjolen är 15 cm för kort eller för lång eller i fel nyans. Och det bästa av allt - det är dessa människor som kallar sig modemedvetna. De vet vad som gäller, för de har minsann frågat!

Well, duh. Eftersom du frågar har du diskat dig själv, sorry sistah.

Det är som att kvinnor måste vara förslavade i varje jävla del av vardagen. Finns det ingen man att be om lov, fixar vi en kvinna som kan bestämma över oss. Typ blondinbella. Snälla, säg vad jag ska bära! Jag vågar inte lita på mig själv.

Men visst, det är inte alltid helt lätt, jag vet. Vid ett tillfälle skickade min bästa vän en bild på sig själv till mig. Minns inte riktigt hur den såg ut, men man såg hennes fötter i alla fall. Strumporna var olika. Verkligen HELT olika, olika färger/mönster/etc. Det var som science fiction för mig. Jag som brukade mäta strumpkanten med linjal för att se att jag parade ihop rätt par vita strumpor efter tvätten. För henne var det inget mode-statement, utan en rent praktiskt grej.
- När jag ska ha två strumpor så tar jag två strumpor. Det spelar ingen roll hur de ser ut.

Men det, i kombination med hennes övriga stil, gav henne en cool aura. Inte som att hon gick utanför ramarna, utan som att hon inte ens erkände ramarna.

Jag funderade på det där och en dag bestämde jag mig för att testa. En ljusrosa strumpa med döskallar och en röd/svart-randig strumpa. De var inte ens lika långa! Den ena var en knästrumpa och den andra var en vanlig strumpa. Jag kände mig som jordens värsta rebell då jag drog på dem. Väntade på att nåt skulle hända. Inget hände. Jag hade knästrumpan nerhasad, så jag drog upp den. Inget hände. Världen gick inte under. Däremot blev jag fnissig varje gång jag kollade ner på fötterna.

Testa själva. För de dagar då man inte orkar klä sig som nedan kan ett par mismatchade strumpor skilja dig nog från resten:


Puss!