Sågning: Micael Dahléns sommarprat.

Brukar ni lyssna på Sommar i P1? Jag väntar tills de kommer som pod, fyller mp3-spelaren och lyssnar när jag diskar, åker buss eller slänger soporna. Och jag tar dem i intressanthetsordning, därför kan jag inte vara med i "hörde du sommarpratet igår"-diskussionerna, utan jag kommer en månad senare och pekar med ett höjt långfinger. Nåväl, idag kom Micael Dahlen, professor i företagsekonomi upp i playlisten.

Om han nu har ego-googlat sig själv och läser det här, så önskar han att jag ska säga att han var smart och cool och insiktsfull. Det är nämligen så Micael ser sig själv och önskar att andra ska se honom.

Micael har svarta naglar. Det är väldigt viktigt för honom att påpeka, fast han försöker låtsas som att han pratar om det bara för att alla ANDRA är så intresserade av det. Det här är ett ordagrant citat:
- De här svartlackade naglarna är en del av mig, de är en del av svärtan i mig.

...men snälla nån.

Han har långt hår också. Tänk, va, vad tokigt! En PROFESSOR som har långt hår och svarta naglar!!!!!!! Det är ju helkonstigt, så kan det väl inte vara?!?! De ska ju ha grått hår och tweedkostym och inte veta vad internet är! Men den här, en som e sådär jetesmart men ändå e som oss kidz (obs, jag vet att jag inte räknas till kidsen). Man märker att det är så Micael vill att man ska se honom. Att han ska chocka med sin rockiga Marilyn Manson-stil och rocka med sitt chockerande allmänbildade inre.

Han lyckas med ingetdera. Jag vet inte hur många gånger han påpekar, med en pösande stolthet i rösten, att hans producent tyckte att det var absurt att han var professor. Han, som var så ung och häftig. Absurt, sa hon att det var. Förstår han ingenting om mänskligt samspel? Om någon vill uppfattas på ett visst sätt så bekräftar människor omkring den bilden. Eftersom han är så otroligt tydlig med att det är något JÄTTEKONSTIGT med att en långhårig duuuude med nagellack är professor så nickar folk snällt runt omkring honom.

Det är ingen som på riktigt blir chockad av långt hår på en man. Vi är inte i en fars och vi är inte på 50-talet. Get over it.

Förutom att han var irriterande var han också bedövande tråkig, med dassiga spaningar om att människan är dålig på att leva i nuet. Vi letar hela tiden efter nästa nya grej. Oj, well done Micke. Han pratar om hur vi aldrig kan vara lyckliga längre än 3 månader. Oj, imponerande.

Lycka är inget permanent stadie man kan gå in i och sen stanna i, lycka är ingen jävla koma (tryck upp det i någon dassbok och sälj, Micke). Det är ett tillfälligt rus, ett sting, ett hjärtslag, en kick. Och ja, sen går man vidare och letar efter andra saker som kan ge den kicken. Men Micaels spaning är att man inte kan njuta av det man har för att man alltid letar efter något nytt.

Jo det stämmer ju skitbra. För folk som köpt ny iphone använder den för att surfa in på någon mobilaffär och leta efter ny mobil. Och folk som är nykära springer direkt ut på krogen och letar efter näste pojkvän.

Nej, Micael. Lycka ligger i sekunderna och minuterna, och då letar man fan inte. Då finns inget annat. Vi kanske inte blir lyckiga över samma sak som för 50 år sen och lyckokickarna kanske kommer tätare, men är det dåligt? Äh.


Och musiken. Musiken. För det första försökte han på ett snitsigt vis väva ihop sitt babbel och musiken. Han snackade om att vara från Mars - spela Life on Mars. Hans producent uppmanade honom att fortsätta prata om sin nya bok, för att det var underhållande och - hör nedan:


Original Video - More videos at TinyPic


För det andra var låtlistan som tagen från en Mix megapol-onsdag 2001. Det brukar ju vara så att ens musiksmak cementeras när man mår som bäst och kanske hade Micke just upptäckt svart nagellack runt millenieskiftet. Det var inte en enda låt som man blev glad eller förvånad av att höra, det var bara sönderspelade radiohittar. Annars tycker jag att musiken brukar säga rätt mycket om den som pratar, men allt det här sa mig var att Micael har en radio.

Eller ja, en Marilyn Manson-låt var med också. Och den följdes av massa prat om hur Micael har skrivit en låt som han vill att Marilyn Manson ska sjunga. Men Manson GÅR inte att få tag på! Det är som att han är försvunnen!?

Fast ja, Micael, kanske är det också så att han är lite för känd för att ta emot låtar av vilken nagellacksförsedd svennebanan som helst? Nej, det kan det ju inte vara. Han måste vara kidnappad.

Micael hade även spelat in en halvkass cover på Beautiful people som vi fick lyssna på, den skulle nämligen övertyga Manson om att Micke är the man när det gäller Manson-låtar.



Det värsta är att Micael nu tror att jag är en avundsjuk hater. Och att jag därför inte gillade hans sommarprat. Så är inte fallet. Jag har lyssnat på många sommarprat, av människor jag tycker är irriterande, idiotiska och fula. Men ändå har jag tyckt att deras program var helt okej. Det här var däremot inte okej någonstans. Jag vill ha tillbaka min timme. Förvänta dig en faktura i brevlådan.


Jag måste hålla med Torgny Nordin om att det finns anledning till oro när det gäller Sommar i P1. Han skriver även att

Sommar i P1 har hittills i år varit häpnadsväckande ointressant. Torsdagens program var ett lågvattenmärke, när ekonomiprofessorn bjöd på egenreklam och kaxig besserwisserstil.

Väl sammanfattat, även om jag inte håller med Torgny om att en del av problemet var den "skräniga rockmusiken". Så jäkla skränigt är inte Joan Jett..

En som däremot gillar sommarpratet är Fredrik Virtanen (... för er som följer min blogg) Han skriver, om Micael Dahlén:

Han är globalekonomins Marilyn Manson.

Och efter det ser vi nog inte av Micael Dahlen mer. Hans huvud exploderade samtidigt som hans ego fick en multipel orgasm och hans självbild blev så grandios att vi andra får flytta till en ny planet.

The end.